Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Inreder barnrummet

~3 veckor efter~

Nu har det gått tre veckor och det var nu näst sista dagen på året. Hela december har gått väldigt bra, när vi åkte till min familj för att fira jul var kanske inte det bästa. För jag fick skippa min speciella tradition eftersom jag inte kan sjunga nu. Men vi hade det roligt ändå och man kan säga att Lukas och jag fick många julklappar, eller rättare sagt till barnet.

Men den här dagen skulle jag och Lukas renovera barnrummet. Vi hade redan målat en vägg och nu skulle vi måla dom tre sista samt lägga in möblerna jag, Kayla och mina systrar köpte.

Så nu sitter jag och Lukas och målar väggarna och pratade lite. Som vanligt så gjorde Lukas att han alltid fick poäng och jag lyckades få något litet poäng, men tyvärr är det han som leder. Och ja jag vet att vi är barnsliga men det här är vår grej, så klaga inte.

"Lukas, vem tror du barnet kommer likna mest, dig eller mig?" Frågade jag och kollade upp på honom.

Han kollade ner på mig och log lite, ett leende som gjorde mig lite orolig men misstänksam.

"Jag tror att barnet blir lik dig, för du är bättre" sa han och log.

Hans ord fick mig att kolla fundersamt på honom med ett lite snett leende.

Bättre? Någonting låter lite skumt där, för han säger inte bara det där för att han är min pojkvän. Eller för att vi ska ha barn tillsammans, utan för något annat.

"Okej antingen ska jag ta det där som en komplimang eller så tänker du på något annat, något annat som är din förbannelse?" Sa jag lite oroligt men försiktigt för att inte göra honom arg, för ofta när vi pratar om det så händer det att vi småbråkar lite.

Han suckade djupt och kollade ner i marken vilket gav mig svar på det, han tänker på förbannelsen. Vilket bara gör mig mer orolig, för jag tror vi båda har samma tanke just nu.

"Båda" sa han och log lite, nästan osynligt leende.

Jag suckade lite tyst för mig själv och kollade lite orolig väckande på honom medan jag -krångligt men försiktigt- ställde mig upp.

"Lukas du är inte ond och kommer aldrig bli det, och om du blir det så vet jag att kärleken i ditt hjärta kommer hjälpa dig" sa jag och log samtidigt som jag la min hand på hans axel.

Han suckade lite och kollade på mig med ögon som inte har den gnistan jag älskar, men dom är inte svarta som tur var.

"Det vet du inte Alexia"

"Nej men jag vet också att ingen av oss vet vad förbannelsen är, så du vet inte heller om det är meningen att du ska vara ond"

Lukas skrattade till och kollade på mig med ett snett leende, som praktiskt taget fick mig att le lite grann iallafall.

"Du är verkligen envis, men visst 5-3 till dig" sa han och log mot mig.

Jag log triumferat tillbaka mot honom och han log mot mig, med glimten i ögonen igen som bara fick mitt hjärta att skrika.

"Ja men det vet du att jag är" sa jag och log.

Han log mot mig och kollade djupt in i mina ögon, vilket fick mig att le stort med en svag rosenfärgad färg skapades på mina kinder.