Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel 7. Stigande rädsla

Jag måste ha svar, på något sätt.

———————————

En djupt suck hördes från honom när hans blick sjönk ner till golvet. Istället för att tjata på honom att svara, som jag vanligtvis skulle gjort. Jag väntade bara tålmodigt på hans svar. Fast med tanke på hans beteende så vet jag nog svaret. Men jag vill höra det från honom, inte dra några förhastade slutsatser.

Tysta sekunder blev till ännu tystare minuter. Det kändes nästan som det hade gått flera timmar nästan. Tillslut började han att fixa klart det sista.

"Ja det har jag, och jag är en av få som klarat sig ifrån alla hennes knep" svara han utan att ens kolla på mig.

Jag vet inte varför, men det han sa fick mig att svälja hårt. Om han är en av få, hur många har hon dödat då? Hemsk tanke att tänka på. Men man blir ändå orolig, speciellt när jag är en av dom som blev drabbade. Det gör mig även ännu gladare att han kom i sista sekunden.

"Hur många har varit offer?" Frågade jag med skärrad röst.

Luften var så kvav av spänning och tystnad, att jag knappt kunde andas. Han var så tyst i några minuter, att det kändes som om han skulle prata bort det. Tillslut, vände han sin blick upp och mötte min. Hans ögon var så tomma att mitt hjärta frös till is. Jag ångra att jag frågade. För jag var rädd för svaret, men nu är jag livrädd.

"Flera tusentals människor, och bara en handfull personer har klarat sig" sa han helt kallt.

Mitt hjärta stannade vid dem orden. Så många människor och så få som klarat sig. Hur kan någon skada så många personer. Det är ett under att ett fåtal har klarat sig. Ännu gladare över att Lukas och Balto rädda mig då. Även om det känns lite konstigt, med tanke på allt jag sagt och gjort mot honom.

Men utan att säga något mer, ställde han sig upp och började plocka undan allt. Hans kalla ansikte och stela hållning, gjorde att varenda hårstrå på min kropp reste sig. Det är precis som om han nästan glömt att jag är här. Han kollar inte på mig, bryr sig inte om min reaktion om svaret jag fick eller om något. Det här är nästan värre än det där dumma flinet. Hans kalla beteende är.... är.... jag vet inte vad jag ska säga, men det känns inte bra.

När han hade ryggen mot mig, tog jag mod till mig. Försiktigt tog jag tag i hans hand med min vitklädda hand. Direkt vände han sig mot mig. Mitt hjärta tvärstanna när jag såg hans kalla hårda ögon. Fast på sekunden när dem möte mina, mjuknade dem lite mer och vara nästan lika varma som innan. Men ännu var dom lika hårda och kalla.

Med andra handen så pressade jag mig upp från soffan, så jag bara stod några få centimeter ifrån honom. Jag stod så nära att jag kunde känna hans tunga andetag mot mitt ansikte. Svaret ekade fortfarande i mitt, med samma kalla ton i hans röst. Det gjorde att mina ögon blev glansiga och klara.

Han kanske sa att jag inte behöver be om ursäkt, men en sak vill jag säga. Utan att han hann reagera, la jag armarna runt hans midja och luta min panna mot hans bröstkorg. Jag kände redan hur stel han var. Fast det tog inte alls lång tid innan han mjukna. Just då vågade jag öppna munnen för att prata, utan att oroa mig för att han ska ta mig bort från honom. Utan även han omfamna mig mjukt. Han gungade oss fram och tillbaka lite lätt, då han hörde mina små snyftningar.

"Tack för att du och Balto kom och rädda mig" sa jag med stor tacksamhet i rösten.

Hela hans bröstkorg hoppade till när jag sa det. Konstigt nog, kunde jag föreställa mig hans leende på läpparna. Hans ena hand släppte min midja och strök mitt hår istället. Den lilla rörelsen fick det att pirra i hela kroppen. Fast även den händelsen fick mig att nästan vilja spärra upp ögonen. Men hans mjuka rörelser över mitt nu lite leriga hår, fick mig istället att rycka upp mina mungipor.