Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel ... Bröllopsdagen

Hästens huvar slår hårt mot marken. Fjärilarna i magen blir fler och fler. Allt känns fortfarande som en dröm, en helt fantastisk dröm. Första vagnen med mina föräldrar, Lukas föräldrar, min mormor och Carolin har redan anlänt. Några meter ifrån hade tjejernas vagn anlänt.

Kiara och Esmeralda gick av först, gick långsamt mot altaret och kastade blommor. Sen gick Ylvali, Selin och Kayla och det var då musiken började. Jag ville inte ha den traditionella låten, utan vi tog en annan låt (den där uppe). Sen när min vagn äntligen kom fram, stod min pappa där och vänta på mig. Jag har alltid viljat att han ska föra mig till min man.

Alla gäster hade ställt sig upp och musiken fortsatte att spela. Min pappa hade ett så stort leende på sina läppar när han hjälpte mig ner från vagnen. Altargången var täckt av blomblad i vackra snirkliga mönster, i trädkronorna hängde det vackra lysande lyktor och kristaller hängde ner för grenarna i olika snören.

Alla kolla på mig när jag gick där med min pappa. Men den enda jag hade ögonen för, var mannen jag ska gifta mig med. Han var kläd i en vit kostym med gulddetaljer över hela kavajen. Hans leende var så stort och sken starkare än solen själv. Men inte lika starkt som mitt leende lyste.

När jag kom fram till honom, tog han min hand och kysste mina fingrar mjukt som fick mig att rodna. Kayla fick hålla min bukett och jag hoppas att hon inte känner att den är delad i 3 buketter. För det finns en liten överraskning med dom som jag längtar till.

Cornelia hade tydligen vetat om att det här skulle hända, för den som tydligen ska viga oss är just deras pappa. Jag log mot honom och han log tillbaka. Sen kollade jag på min blivande man, snarare in i hans underbara ögon. Dom tindrade nästan när han kollade på mig.

"Vi har samlats här idag för att förena denna man och denna kvinna" sa han och jag kan säga att fjärilarna i magen flög runt ännu mer.

"Om någon har några invändningar mot detta, säg det nu eller förbli tyst?" Fråga han men ingen sa någonting.

Då kollade han på sin son med ett leende på läpparna. Lukas log även tillbaka innan han kollade på mig med sina lyckliga glittrande ögon.

"Innan vi fortsätter så har brudgummen något att säga" sa han och alla blickar gick till Lukas.

"Alexia, sen första gången jag såg dig visste jag att du var speciell. Att leva dom här 9 åren med dig har varit det bästa som har hänt mig. Även om vi inte fick en så bra start" sa han och fick mig, Kayla och Cornelia att skratta till.

Det är ju sant, vi fick ju inte den bästa starten man kan få. Han kidnappade ju mig, jag skrek på honom och ville fly därifrån så fort som möjligt. Sen kom ju Karin in i bilden och försökte döda mig och allt annat. Men efter den kvällen när Lukas rädda mitt liv, såg jag något i honom som jag inte kunde fatta att jag sett. Jag är så glad att jag gav han en andra chans.

"Jag har älskat dig sen första stunden och jag kommer göra det, för alltid och för evigt, till och med längre än så. Den tiden vi har haft tillsammans, själva och med vår älskade lilla familj" sa han och kollade på barnen och log stort.

"Den tiden hade jag inte viljat byta ut för allt i världen" sa han och gjorde så jag nästan började gråta redan.

"Nu frågar jag dig Alexia Martina Nikita Tamara Zelda Belle Darling, tar du denna man till din äkta make?" Fråga Stefan mig med ett glatt leende på läpparna.

Jag kollade djupt in i Lukas ögon med det största leende jag har haft någonsin. Med en lätt nickning svarade jag ja och uppmärksamheten gick vidare till Lukas.