Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Välkommen hem

(NU ÄR DET DECEMBER, JIPPIIIIIIIIIIIIIIIIIII. Någon mer än jag som är glad? Följ jätte gärna mina julkalendrar om ni vill ha något att läsa varje dag och hoppas ni har haft en bra helg. Plus den här är faktiskt redigerad så ni vet)

Nästa morgon så vaknade jag nog med det största leendet jag någonsin har haft. För kan ni gissa varför? Jo för att jag upptäckte att inget var en dröm. Utan att jag var hemma i tryggheten igen. Men lika snabbt som jag vaknade så somnade jag om igen, för jag var verkligen så himla tröt att jag inte kunde hålla ögonlocken öppna mycket mer.

Hemma igen med Lukas och barnen, kan det här bli bättre?

När jag lät John blund komma, så kände jag hur några bekanta läppar nuddade lätt på min kind. Ett leende spred sig på mina läppar nä också två starka armar drog mig tätt intill sig. Det gjorde faktiskt att jag log mycket större, så stort att det gick från örsnibb till örsnibb. Det trodde jag inte ens var möjligt. För vem skulle det annars vara, om det inte är min blivande äkta man som jag älskar så mycket.

Vi låg sådär i några minuter innan jag kom djupare in i drömmarnas land. Det kändes som jag inte har sovit någonting på flera år, eftersom jag sov väldigt dåligt när jag var fast hos Kim. För jag var verkligen rädd för vad han skulle göra, och för att smärtorna tillät mig inte.

——————————

Efter -gud vet hur länge- så vaknade jag av att Balto och Aurora slickade mig i ansiktet. Men även på hur barnen satt bredvid och kramade om mig direkt när jag satte mig upp. Kiara hade sina armar runt min hals, medan Esmeralda och Derek kramade mig på sidorna. Så man kan säga att jag var full med barn på överkroppen, som jag också kramade om till en bamsekram.

"Mamma du måste komma med oss" sa Kiara ivrigt.

"Ja du måste komma mamma" sa Derek glatt.

Deras ivrighet fick mig att skratta till med ett leende mot dom. Men precis när jag skulle svara dom, så hörde jag att någon busvisslade vid dörröppningen. Våra blickar riktade vi dit och såklart stod Lukas där.

Förvånade? Trodde väl inte det.

"Hörni, jag sa klart och tydligt att ni inte skulle väcka henne. Utan vänta tills hon vaknade, AV SIG SJÄLV" sa han allvarlig och log mot oss med ett litet skratta som flydde.

"Ja men som försvar så väckte vi inte henne, det var dom" sa Kiara och pekade på Balto och Aurora.

Då skrattade både jag och Lukas med leenden mot henne. Hon kan verkligen skylla ifrån sig på allt. Men på ett sätt hade hon faktiskt rätt den här gången, för det var ju dom som väckte mig.

"Okej, men ni och hundarna kan gå och fixa det sista då" sa han och log samtidigt som han la armarna i kors och lutade sig mot dörrkarmen, som han alltid gör.

Kiara skulle precis öppna munnen för att säga något, när Derek och Esmeralda tog tag i varsin arm av sin syster och sprang smidigt förbi Lukas. Det fick ju såklart oss båda att skratta när vi hörde hur Kiara skrek till lite av förvåning. Dom hade verkligen bråttom, det märker man tydligt.

Lukas kollade ner i marken med ett leende på läpparna och jag kollade på honom med ett höjt ögonbryn.

Vad var det han pratade om? Vadå göra klart det sista?

"Vad var det du menade med att dom skulle 'fixa det sista' för något?" Frågade jag och la armarna misstänkt i kors.

Då kollade han upp på mig med dom där tindrande ögonen, men även med det där charmiga leende på läpparna. Jag har verkligen saknat dom, och jag kan inte hindra att mina mungipor att rycka till lite.