Kidnappad och lite magi (redigerar)

Kapitel... Samtalet

~en vecka efter~

Idag har jag varit här i en vecka exakt. Hela min kropp är  helt full med sår, märken från piskan, blåmärken eller ärr av skärsåren jag har fått. Ingen har kommit än och räddat mig, utan jag är kvar här och kämpar.

Varje dag filmar Kim mig för att skicka till Lukas, varannan timme blir skadorna värre, varannan dag får jag bara bröd och vatten. Jag vill så gärna ut här ifrån. Men det är för svårt. Och idag var jag fastbunden på en stol. Mina kläder bestod av ett kort linne och ett par tajta jeansshorts, endast för att alla mina sår ska synas i videon.

Mitt huvud slokade av utmatning, till och med min kropp slokade lite. Jag märkte inte ens att Kim hade börjat filma. Hastigt tog någon tag i mitt hår och drog bak mitt huvud. Jag ville så gärna skrika, men det kom bara ut som ett mummel. Hela min kropp stelnade till när jag kände något vasst tryckt mot min strupe. Då fick jag verkligen panik och började gråta.

"Det här är sista chansen att befria din lilla flickvän nu, som den lilla fega prinsen du är. Om du möter mig vid klippan imorgon bitti med formeln, så befriar jag din lilla tjej" sa Kim och filmade hela mig från topp till tå.

Jag kämpade verkligen med att inte gråta, men paniken tog över och det fortsatte att forsa. Han skickade videon till Lukas och jag hoppades bara att det vassa skulle försvinna. Men jag borde lärt mig nu att mitt hopp bara är en fantasi här. För det vassa fanns kvar mot min strupe.

När Kim var klar kollade han på mig med ett elakt flin. Det fick en obehaglig rysning att rusa upp genom ryggmärgen. Det där flinet är mer irriterande än Lukas flin är.

Glad att Lukas inte flinar längre, även om han är på gränsen till det när han ska retas lite.

Han mötte min skräckslagna blick, vilket gjorde att hans flin blev allt mer större och farligare.

Snälla kom nu Lukas.

Det spelade ingen roll hur mycket jag bad, det skulle ändå aldrig uppfyllas. Hur mycket jag än vill det. För Lukas vet inte värt jag är, JAG vet inte ens vart jag är.

Innan jag hann reagera släpade Kim in mig till rummet igen. Han band fast mina händer som alltid runt röret medan min kropp blev fastbunden i sängen. Den här gången drog han åt repen hårdare att blodet slutade cirkulera vid benen. Det blev svårt att andas och jag var tvungen att kämpa för att andas med bröstet. Men smärtan gjorde att jag knappt kunde ta hela andetag.

Det gjorde så ont att jag varje gång spände mitt ansikte, ja så mycket så jag såg ut som ett russin. För så ont gör det. Det måste verkligen vara ett revben som har knäcks. Skulle inte förvåna mig om det är så.

~2 timmar senare~

Nu befann jag mig i rummet där Kim skadar mig. Av något slag hade han tagit bort tejpen från min mun, så för varje slag av piskan jag fick flög ett skrik ut från mina läppar. Men mitt upp i allt slutade han, vilket fick en svag lättnad att sprida sig i kroppen. För hans mobil började ringa och det var det bästa som någonsin kunnat hända.

Försiktigt försökte jag resa mig upp, eller iallafall försökte lyfta upp överkroppen lite för att kunna andas lite. Men mina svaga spagetti armar gjorde att jag slår ner i marken igen. Istället för att skrika gnydde jag bara lite tyst. Men det tvärstannar och hela min kropp stelnar till när jag hör vad Kim säger:

"Så har du tänkt igenom ditt svar?" Frågade han och kollade på mig med ett finurligt flin fastklistrad på hans läppar.

Han fnyste till och flinet blev att större och elakare. Han satte på högtalaren och kollade på mig. Hans ögon var lika svarta som natten. En rysning spred sig i kroppen och varningsklockorna ringde i huvudet.