Livsnadskraft

Kap 10

Från förra kapitlet:

Nu hittade jag min balans igen, jag kunde gå men jag haltade lite lätt. Tur så fanns David här varje gång jag höll på att falla.

~~~~~~~

~På Kentucky tävlingen~

Jag hade precis varit på vårdcentralen innan jag kom hit. Dom sa att jag hade brutit mitt ben men att jag kunde stödja på det på så många metrar var fantastiskt. Så jag hoppade inte på kryckor. Utan jag hoppade och hållde om David istället men jag hade såklart med mig några kryckor.

Hästarna var i startboxen och skulle snart börja springa. Det började regna det var tur att det fanns tak över läktaren för jag hatade regn.

Högtalaren:

Och där var hästarna iväg!

-Nej! Pappa och David, Storm fick en jätte dålig start.

Han kom längst bak. Nu blev jag orolig men David satt och värmde mig för det blev så kallt.

Storm sprang förbi häst efter häst. Det var ungefär 15st hästar som var med idag, det är enormt mycket. Det kanske blir för mycket för Storm?

Storm ligger nu 8 och har några tiden meter kvar. Häst efter häst kommer bakom honom. Detta var ChampionChip hästar, det betyder att dom är en av dom snabbaste i världen.

Storm närmade sig dom 3 första hästarna. Hästen som var längst fram hade nummer åtta på schabraket och han började öka.

-Fan vi har ingen chans!

2:an och 3:an var sura på varandra så dom höll på att knuffas. Hur skulle Storm komma förbi? Ne istället för att springa runt dom trycker han sig emellan dom. Wow. Han springer förbi dom och sätter genast fart mot nummer åttan. Han kom bara närmare tills det var en duell mellan dom. Nummer åttan var också en sur häst så han försökte bita Storm.

Nummer åttans ryttare sa något till Steffan men vadå? Detta blev bara läskigare och läskigare. Jag ser med en kikare att Steffan säger något tillbaka. Asså detta är en dödlig duell, detta kommer bara att gå fel. Men vad händer nu?

Storm dra iväg! Storm dra helt och hållet iväg från nummer åttan och bara ökar och ökar mera och mera. Jag hör nummer åttans ägare säga "Va!? Det där är omöjligt" Han hade bara kommit med dåliga kommentarer som ''Min höst kommer preja din häst till döds, lycka till och överlev denna duell som kommer"

Haha det var rätt åt han. Men Storm har nu sprungit 10m ifrån åttan, nu 15m, ytterligare 5m asså 20m ifrån, han slutat inte han ökar.

-Pappa...?

Nu blir jag rädd.

-Han har aldrig sprungit såhär fort förut...

Jag känner hur en tår rinner ner. Storm har nu sprungit 35m ifrån nummer åttan och är i sista kurvan. Precis när jag tar ner kikaren och lägger den på stolen aka jag vände mig åt Storms hål. Då vred jag på benet.

-AJ!

Tårarna forsade och jag hörde förvånade stön från publiken och långa skriker ''nej!'' Vad är det som händer?

Jag lyfter blicken och ser Storm bromsa in.

-Vad händer!?

Pappa har sprungit iväg och David hjälper mig snabbt upp. Jag blir jätte rädd. När vi kommer ner till banan har dom lagt Storm på sidan. Dom har tagit av sadeln.

Jag började störtgråta. Storms ryggrad är hel tuppen det blöder jätte mycket och hans högre framben har gått av. Storm bara gnäller och skriker.

Det var veterinär på plats.

Veterinären:

-Vi måste avlida honom på plats. Detta kan vi inte fixa, han har tappat för mycket blod.

-NEJ!

David kramar om mig och dom ger Storm en spruta så han ska dö.

-STORM! LÄMNA MIG INTE STORM!

Jag bara gråter och jag ser alla som kollar på mig. Det är absolut inte bara jag som gråter jätte mycket.

-David, åk hem!

-Storm!

Sen blev allt kolsvart. Jag hade stressat för mycket av rädsla så jag hade svimmat av.

~Några timmar senare~

Jag vakna till i min säng. Först fattade jag inte vart jag var men så var jag hemma och inte på galoppbanan med Storm.

-STORM!

Jag brast ut i gråt. Jag grät och grät.

Jag kände en kropp som kom fort intill min kropp och som kramade om mig.

-Schy gumman, lugn lugn.

-JAG VILL TILL STORM!

-Schyy.. Det kommer ordna sig.

~Veckor senare~

Jag satt vid fönstret för jag hade ett soffa och så fönstret precis bredvid soffan. Bara det att soffan hade inga kanter så man skulle kunna ligga ner och kunna se ut klart och tydligt.

Storm var nu borta. Vi fick lov och begrava honom på Kentucky. Dan efter stod det i tidningen.

''Den obesegrade hästen avleds. Angel Of Afterlife slog ett rekord på distans ifrån den närmsta häst bakom sig och i tid. Han kommer alltid att vara en obesegrad häst som alltid att kommer att finnas på Kentucky. Han ligger nu där begravd med nosen pekad mot mållinjen. Han kommer alltid arta vara en legend. RIP Angels Of Afterlife.''

När jag läste den artikeln grät jag, det var så mycket kärlek. Jag bara grät.

Nu har det gått några veckor och jag mår inte alls bra. Jag har precis börjat skära mig och kan inte sluta. Jag mår så dåligt inombords, jag skulle kunna skära sönder min kropp men det kommer aldrig göra ondare än vad mitt hjärta gör.