Livsnadskraft

Kap 13

Från förra kapitlet:

Säger pappa jätte glatt. Vänta va? Jag kollade mig runt om och såg att alla möbler stod kvar med alla min kläder var borta. Mina smycket och smink. ALLT har dom redan flyttat. Om jag får gissa så har jag fått nya möbler också, hihi ännu gladare.

~~~~~~~~

~någon månad senare~

Jag, David och Maja har redan flyttat in i vårt nya hus. David var i skolan och Maja sov.

Jag satt på golvet i käket med händerna runt mina ben, jag drog upp mina ärmar för att se på mina armar. Helt förstörda. Det var ärr och en massa färska sår överallt. Att jag ens har överlevt...

Jag ställer mig upp och går mot badrummet. Jag tog fram ett rakblad och drog det sakta men säkert över hela min arm. Jag tar en paus och ser hur det forsar ut blod.

*Fuck, detta gick ju fantastiskt bra*

Jag tog toalett papper och la runt om det så länge. Jag gick vidare till köket igen för min telefon log där. *Jag måste ringa David* Jag ser att det droppar från min arm.

-FAN OCKSÅ!

Jag trycker på 'ringknappen' och nu ringer det. Samtidigt hämtar jag mer papper och försöker torka upp men då flög pappret av min arm så det droppade mer blod.

-Men vafan!?

Jag slockna till, jag bara helt och hållet somnade. Tur så såg David att det var jag som ringde men jag kunde inte svara så han förstod att det var kris. Det tog inte så värst lång tid innan han var hemma och såg allt som har hänt.

Som vanligt la David mig i sängen och knöt något tygaktigt runt min arm så jag inte skulle förblöda eller något. Sen så torkade han upp allt vilket jag skulle gjort.

Jag vaknade och David stod vid dörren.

-Älskling?

-Åh hjärtat hur mår du? Vafan hände?

-Jag känner mig lite yr... Ja om du har sett köket och min arm så borde du veta...

Han skakade på huvudet och gick fram till mig och gav mig en puss på pannan.

-Snälla hjärtat, vi får försöka och få slut på detta. Jag vill inte att mitt livskärlek ska må dåligt och förstöra sig själv.

Jag svarade inte David utan jag vände bort blicken ifrån honom. Såklart så lyssnar jag på vad han säger men det är så svårt att sluta. Att han ens har stannat när han har sett mig såhär.

-Hur kan du älska en sådan tjej som mig? Jag är ju dum i huvudet.

Jag hade fortfarande blicken bortåt men jag såg i ögonvrån att han såg lite besviken ut.

-Hur? Du är inte dum. Du har bara gjort lite fel saker, varför skulle jag sluta älska dig för de? Se mig jag röker det gör inte du. Men du stannar, jag gör också fel saker ibland. Det händer men vi ska gå igenom detta.

David kröp under sängen och höll om mig. Jag mådde så bra av hans närkontakt, jag vill aldrig släppa honom.

~Nästa dag i skolan~

Amanda:

-Hej Emelie!

-Åh Amanda jag har saknat dig, tack som fan för de ni gjorde mot fröken för min skull.

-Åh Emelie, nej förlåt mig gör jag bitchblicka dig för ingenting.

Vi kramade om varandra hårt. Jag hade väl fel, jag kan inte motstå att forfarande älska Amanda. Vänner var allt jag behövde, och det fick jag. Efter allt som hade hänt slutade folk reta mig för att jag skördefest mig, dom försökte istället hjälpa mig och trösta mig. Jag fick jätte många vänner och alla visade hänsyn till just mig när jag kom.

Jag tyckte det var fel att jag tog all uppmärksamhet men jag behövde verkligen vänner som jag kunde umgås med.

-Amanda? Fest hos mig på fredag?

-Va Emelie skämtar du? På din gård?

Hahaha, ja juste hon vet inte om att jag har flyttat...

-Haha, om jag säger detta så har jag flyttat. Jag fick ett hus när jag fyllde år.

Jag såg hur Amanda drömde bort sig och bara stod där med en öppen mun.

-DU MÅSTE SKÄMTA MED MIG EMELIE!?

-Haha nej, men syns sen.

Jag vinkade hej då och den dumma läraren såg mig. Hon gick fram till mig och sa:

-Följ med in till klassrummet jag vill prata med dig.

Jag gick med henne in till klassrummet men jag var inte beredd för att lyssna på henne. Jag satte mig på min plats och hon tog en stol och satte sig framför mig.

-Vad är det som händer?

Nej, aldrig att jag ska berätta det för henne. Nej absolut inte.

Jag reste mig upp och var påväg då jag känner ett hårt grepp runt min arm.

Fröken:

-Du går ingenstans inga dam!

-AAAJJJJJ!

FAN hon tog på mina sår.

-Gjorde det lilla greppet ont?

Jag kände att det började droppa blod från min arm. Jag såg att min fröken. Såg det och såg lite förvånad ut.

Hon tog i min arm och drog upp ärmen. Vilken chock hon fick.

-Emelie! Förlåt jag mena inte!

Jag ignorera henne med tårar i ögonen och sprang ut. *Fan jävla skit*

Jag sprang ut ur skolan och David såg mig. Han fick en rak kurs emot mig.

-Hjärtat, kom vi åker hem nu!

Jag grät och grät. Han kramade först om mig och satte mig sedan i bilen och så åkte vi iväg.

Jag hade ett stadigt grepp och Davids hand och jag tänkte absolut inte släppa.

Jag kände att det vibrerade i min ficka, antagligen ringde det. Jag tog upp min telefon och det stod 'pappa❤️'.

Jag svarade men det var inte pappa som svarade utan en polis.

-Eh ursäkta men får jag prata med min pappa!?

Polisen:

-Du måste vara Emelie. Så bra, jo vi har tagit in din pappa för detta är 5:e gången han har tagit knark. Han kommer sitta inne här ett bra tag och du får inte komma hit. det var allt ha en trevlig dag hejdå.

VA!? Har pappa börjat med knark? Inte så konstigt speciellt när han blir så ledsen och arg. Men det kan inte bero på att jag skär mig och sånt. Det måste hänt något annat.