Vanlig människa på heltid, Eller?

1.3

Justins perspektiv

Jag vet fortfarande inte vad vi hade gjort hos mina gamla kompisar. Oscar hade tagit med oss dit utan att berätta varför, bara sagt att Disa möjligtvis skulle vara där. Jag fattar att de kanske är lite oroliga över att jag på festen hade tagit hjälp av dem. Jag minns väldigt tydlig för några år sedan att jag började dricka och ta droger. De hade ett väldigt dåligt inflytande på mig. Vi var mest höga och medvetslösa killar utan några som helst farliga metoder. Jag var med i deras gäng innan jag gick med i knuttarnas gäng, vilket jag skulle ångra. Knuttarna i det här fallet är mycket större och farligare än gänget vi besökte.

"Disa var inte hos HÖGhusen Oscar. Nu får du faktiskt berätta." Säger Liam.

"Jag gör det när vi kommer tillbaka till huset, jag tänker inte stå här ute och berätta fattar ni väl." Svara han och hoppar in i bilen. Jag hoppar in i framsätet och börjar köra hemåt.

Lexis perspektiv

"Så! Berätta nu varför du är här och varför du har stalkat mig i flera veckor!" Säger jag utmanande med hård blick och telefonen i handen.

"Lexi, jag vill att du tar detta seriöst och att du inte blir rädd eller jagar upp dig själv. Okej?" säger hon oroligt.

"Kan inte lova något." Säger jag lika bestämt. Hon suckar men nickar sen.

"Du är inte en så normal människa som du kanske tror. Jag kommer från PAC och är här för att hjälpa dig med några val. Först och främst så finns det en utbildning hos oss där du har möjlighet att gå och..."

"Vad för utbildning? Vad pluggar jag till i så fall?" Avbryter jag.

"Vi som jobbar på PAC vet att du har topp betyg i alla ämnen och erbjuder dig att bli spion, agent, hemlig polis, kalla det va du vill. Huvudsaken är att du lär dig, självförsvar, utredningar, hantera vapen, lösa brott och hjälpa polisen bland annat. Utredningar polisen inte klarar av skickas till oss. Polisen är till för befolkningen, de går runt och patrullerar vilket vi inte gör. Vi gör grov jobbet och fångar bovar i hemlighet." Säger hon och kollar spänt på mig. På vad min reaktion kommer att bli.

"Ursäktar du mig en stund?" Säger jag och reser mig och går upp på övervåningen. Hon nickar.

Ehhhh.....ehhhhh....EHHHH! WHAT THE FUCK! Just nu är min hjärna inte så tillgänglig för några smarta strategier eller planerat tänkande tyvärr! Spion? Utbildning? Vapen? Tha fuq? Finns ens det på riktigt? Jag trodde det var sådant man läste om i böcker och såg på film. Vad ska jag säga? Vad ska jag göra?

3 minuter

5 minuter

10 minuter

"Så det du säger är att jag kan börja på en utbildning där jag lär mig bli spion?" Frågar jag efter att min hjärna exploderat och jag gått ner till köket igen.

"Ja, precis det jag menar."

"Men du, ni vet inget om mig eller min bakgrund?"

"Saken är den att det gör vi faktiskt. Vi vet en hel del om dig. Till och med din bakgrund." Säger hon och kollar intensivt på mig.

"Va!"

"Och om jag inte minns fel så sa din rektor att du inte får gå kvar på skolan oavsett betyg. Du behövde skriva in dina person uppgifter...och...dina föräldrars...person uppgifter. Eller hur?" Säger hon långsamt och försiktigt.

"Jag tänker inte ens fråga hur det kommer sig att du vet det men behöver jag inte det om jag börjar hos er också?" Frågar jag.

"Nej! Vi har faktiskt redan en del av svaren på det." Säger hon. Jag kollar misstänksamt på henne för att se om hon ljuger eller om hon talar sanning. "Vill du veta en hemlighet?" Säger hon och utan att jag hinner svara fortsätter hon. "Bara du, bara du Lexi och ingen annan i hela världen är så speciell som du är. Du har vissa förmågor som ingen annan har. Det är inte superkrafter, du kan inte flyga, eller spruta laser ur ögonen. Men du har förmågor som gör det möjligt för dig att känna, se, höra saker ingen annan kan. Alla dina sinnen är mycket bättre än någon annan människas. Vi upptäckte det inte vid födseln utan några år senare efter att du börjat växa lite" Säger hon och hetsar upp sig själv. Hon kollar bedjande på mig för att jag ska förstå.