Vanlig människa på heltid, Eller?

2.4

Lexis perspektiv

Jag och Mimmi går genom korridoren från vårat rum till min första lektion. Vi hade ätit frukost, gjort oss i ordning och bär nu träningskläder så jag antar att det är något fysiskt vi ska göra. Till min förvåning hittar jag exakt vart vi ska. Vi tog hissen upp och gick mot en träningssal.

I rummet står ungefär 20 stycken andra ungdomar i en cirkel med likadana kläder som jag. I mitten står Mrs Adams. Rummet är helt tyst. Hon ser mig och ger mig ett kort leende. Taket är högt och salen är väldigt stor så när alla i rummet börjar viska hysteriskt till varandra när de ser mig ekar det något så fruktansvärt. Jag sneglar på Mimmi som ler för att ge mig något slags stöd. Min blick glider över till Joel som flinar och jag grimaserar tillbaka mot honom. Sara ser på mig med en dömande blick och när jag sedan vänder blicken till Leo ler han snällt och omtänksamt. Någonting i bröstkorgen hoppar till men jag vet inte vad eller av vilken anledning. Jag har ju Justin.

Det kommer in ytterligare några ungdomar efter mig och Mimmi, så totalt är vi nu ungefär 30 stycken personer i träningssalen. Jag känner inte igen någon annan mer än Mimmi, Mrs Adams, Joel, Sara och Leo.

"Godmorgon allihopa!" Säger Mrs Adams och ljudet av viskningar tonar bort. "Som ni kan se har vi en ny elev med oss idag, och som ni alla också vet är det extremt ovanligt i denna ålder men jag vill att ni ska behärska er, bete er som normala ungdomar och välkomna Lexi hit till vår klass." Säger Mrs Adams och avslutar. Vadå extremt ovanligt? Vad pratar hon om?

Joel börjar klappa i händerna hysteriskt och onormalt fort, troligtvis för att retas. Resten av gruppen hänger på. Leo börjar klappa strax efter Joel men dock inte lika fort. Sara är bland de sista som börjar klappa.

"Utanför träningssalarna kallar ni mig Mrs Adams, men här inne tränas vi likgiltigt, här inne har position ingen betydelse därför kallar ni mig bara för Olivia." Säger Mrs Adams och...eller Olivia och går sedan iväg.

"Vad var allt det där om?" Frågar jag Mimmi.

"Du tränas till agent, eller polis typ, eller ja...men det finns egentligen inget namn på det för allt låter för barnsligt för oss så vi kallar det bara för pixel."

"Pixel?"

"Ja, när vi är på uppdrag så är vi aldrig själva, vi skulle inte klara oss själva. Det behövs fler pixlar för att kunna skapa en bild, ett team. En pixel är bara en prick, en hjälplös prick utan helhet." Svarar hon. Jag nickar sakta. Ju mer jag hör och får reda på desto mer förstår jag. Jag hör plötsligt Olivia genom hela salen.

"UPPSTÄLLNING!" Skriker hon. Alla i cirkeln börjar springa fram till några boxningssäckar som hänger ner från taket. Jag springer efter och försöker få hum om vad vi ska göra.

"Idag ska vi öva på försvar, attacker och kroppskontakt när man hamnat i ett slagsmål. Vi ska alltså öva på styrka och vighet." Säger Olivia och går långsamt mellan alla boxningssäckar. Hon stannar vid Leo och ger honom en kort nickning.

"En demonstration tack?" Säger hon. Leo ställer sig i någon form av försvarsställning och sedan en till och en till. Olivia fortsätter att prata.

"Position 1...position 2...position 3...position 4...position 5..." Säger Olivia. Det finns totalt 8 positioner i försvar. Jag iakttar Leo noggrant och följer varenda rörelse han gör. Det kändes som om det var jag som gjorde dem. Jag kollar på alla muskler som rörde sig på hans armar och på benen. Ett litet tag kändes det som om allt gick i slowmotion. Jag kände rörelserna i mig själv.

"Tack Leo, sätt igång nu och gör likadant mot er säck." Säger Olivia tillslut. Jag vänder mig mot min säck. Jag tar ett djupt andetag och spelar upp alla positioner Leo gjorde i huvudet. Jag blundar, tar ett till andetag sedan öppnar jag ögonen och ställer mig i position 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8. När jag är klar ser jag mot Mimmi som står på andra sidan säcken och kollar mot mig, hon ler. Jag ler tillbaka. Det där var ju inte så svårt. Jag kollar mot Olivia för godkännande och hon kollar redan på mig...VILKET ALLA ANDRA I SALEN OCKSÅ GÖR! Shit, gjorde jag fel?

"Bra, Lexi! Du har en förmåga att lära dig snabbt." Säger Olivia. Hon klappar med händerna högt och allas hakor åker tillbaka upp i ansiktet och de går tillbaka till sitt. Jag kollar på Joel som nickar förundrat mot mig, Sandra däremot kollar med lite mera hat på mig än för några minuter sedan. Jag sneglar mot Leo och förväntar mig ett leende men det finns inget leende. Jag brukar vara ganska bra på att läsa av människor men inte nu. Jag kan inte tala om om han är förvånad, arg, ledsen, glad eller någonting annat.

Lektionen börjar närma sig sitt slut och om jag ska vara ärlig har det varit den roligaste fucking lektionen ever. Jag har inte suttit framför en bänk, jag har inte behövt hålla i en penna, jag har inte behövt lyssna på en lång föreläsning om hur Gustav Vasas gammelfarfar råkade sticka sig i fingret och diger döden spred sig, typ. Jag har tränat försvar, jag har attackerat, jag har rört på mig hela tiden. Visserligen var jag den enda som inte fick köra en mot en men jag är nöjd ändå.

Jag och Mimmi börjar gå ut från träningslokalen och jag känner hur kallt det börjar bli, det går som en rysning längs ryggraden och jag börjar frysa. Jag svettas och känner mot pannan att jag är jättevarm. Hur kommer det sig att jag börjar huttra av kylan?

Vi fortsätter mot omklädningsrummen och när jag väl står i duschen under det varma vattnet fryser jag som allra mest. Jag darrar hysteriskt mycket och har svårt att hålla tvålen still. Jag stänger ögonen och lutar ansiktet mot vattenstrålarna för att lättare fokusera på värmen i dem. Det funkar inte. Vad är det som händer? Det lilla duschrummet blir plötsligt svart, kolsvart, svartare än Joels hår.