Vanlig människa på heltid, Eller?

1.2

Lexis perspektiv

PLING PLONG, PLING PLONG, PLING PLONG!

FÖR I HELVETE, VEM ÄR DET SOM PLINGAR PÅ DÖRRJÄVELN SOM EN GALNING? Det har gått två dagar på sommarlovet och det känns som om jag upplevt en hel livstid. Kan man aldrig få sova eller? Nu blir jag tvungen att bryta dagens löfte. Att gå upp ur sängen. UGH!

Jag lyfter på täcket och sätter fötterna på det kalla golvet. Är det bara jag, men alla golv är ungefär 10 minus när jag går upp morgonen! Varför? Helt obegripligt. De vill medvetet plåga oss morgontrötta människor genom våra fötter.

Jag ser en lapp vid sidan om sängen som jag läser igenom lite snabbt. Jag kollar tillbaka på sängen och blinkar förvånat till. Jag inser då att jag befinner mig i Justins hus, i Justins rum och i Justins säng. JUST! Nu kommer jag ihåg!?

PLING PLONG, PLING PLONG, PLING PLONG!

Men för i helvete, vem är det som har så bråttom att komma in? Jag försöker komma på olika förklaringar till varför galningen plingar för glatta livet. Justins IQ värde har sjunkit och han vet inte längre hur man öppnar en dörr? Nej, inte så troligt. Disa som gick ut och glömde nycklarna? Nej, inte heller så troligt. Disa som gick ut och glömde nycklarna när det helt plötsligt kom en snöstorm och det blev 18 minusgrader (precis som golven i detta hus). Nej, tänk logiskt Lexi. Det bildas inga snöstormar i början av juni. När jag ser hallen framför mig förvånas jag över hur snabbt jag kunde ta mig från Justins säng till dörren.

PLING PLONG, PLING PLO...

"Nu får det va nog! VEM FAN TROR DU ATT DU ÄR SOM KAN PLINGA OCH PLONGA HEJVILT SOM EN GALNI..." Jag hinner inte längre innan jag tystnar och min mening klingar av. Jag blir iskall. Mina muskler väljer att göra ett tillfälligt avbrott då inget i min kropp verkar vilja fungera.

Det är kvinnan i kostym.

Justins perspektiv

"Oscar är du säker?" Frågar jag.

"Nej det är jag inte! Jag sa ju det förut. Men det är iallafall ett spår och vad Disa berättade så var det dina kompisar från ett av dina gamla gäng som ligger bakom det." Svarar han.

"Ligger bakom vadå?" Frågar Liam.

"Jag har redan sagt det. Är inte Disa här så berättar jag när vi kommer tillbaks, är hon här kommer troligtvis hon berätta." Svarar han igen och gör en ljudlös suck.

"Men va fan? Vad har det med mina kompisar att göra?" Frågar jag.

"Kan inte ni bara hålla käften så vi kan leta efter Disa! SEN berättar hon eller jag, så bara va tysta nu!" Säger han tillslut och resten av vägen sitter vi tysta i bilen som han bad oss.

Lexis perspektiv

Jag slänger snabbt igen dörren i ansiktet på henne. Varför vet jag inte. Men att stå och socialisera sig med en stalker i dörröppningen känns inte som ett jättebra tillfälle att göra nu. Jag vrider snabbt om låset för säkerhets skull om hon skulle vara våldsam. Det känns lite fånigt i och med att kvinnan hade finkläder och klackar på sig och det verkade inte som om hon var här för att slåss precis. Jag kollar ut genom det lilla hållet i dörren och ser kvinnan stå kvar. Hon knackar på dörren flera gånger om.

"Öppna dörren. Jag vet ju att du är därinne!" Hör jag hennes säga genom dörren. Jag tänker inte svara.

"Jag vill inget illa, jag vill bara prata lite. Kom igen! Öppna nu!" Säger hon och knackar igen.

"NEJ!" FAN LEXI! Jag skulle ju hålla tyst!

"Lexi, öppna dörren!" Säger hon normalt. Jag blir helt stum. Hur vet hon mitt namn?

"HUR FAN KAN DU MITT NAMN?" Frågar jag fortfarande med dörren stängd och låst.

"Jag kan berätta allt om du bara släpper in mig så jag får förklara."

"Varför ska jag lita på dig? Du har ju smugit omkring och stalkat mig?" Frågar jag så obrytt som möjligt.

"För det första så har jag inte smugit, för det andra så kan jag förklara allt om du släpper in mig och för det tredje så kan du ringa polisen om du vill." Säger hon och suckar. Jag slänger en blick på kökstelefonen och tänker efter ett tag.

"Jobbar du för polisen?" Frågar jag.

"Nästan" Svarar hon.

"Vadå nästan, man kan väl inte nästan jobba för polisen?" Frågar jag igen. Detta börjar likna mer ett korsförhör.

"Jag ÄR INTE polisen men ibland så HJÄLPER vi polisen." Svarar hon och lägger extra betoning på vissa ord.

Om hon tycker det är okej om jag ringer polisen så borde hon inte vara farlig, men å andra sidan har jag sätt henne överallt ända sedan den gången på stranden vid Klippan. Fats nu har hon gjort mig nyfiken på vad hon absolut inte får berätta utomhus, varför hon absolut måste prata med mig och varför hon vet mitt namn. Jag grepar tag om telefonen men ringer ingen.

"Fine! Men jag ringer polisen direkt om du rör mig eller är våldsam." Säger jag, låser sakta upp dörren och sedan öppnar den långsamt. Jag ser kvinnan nu mer noggrant. Hon har en svart kvinnlig kostym med vit skjorta. Hon har svarta höga klackar som blänker så man blir blind. Hennes hår sitter stramt i en ordentlig hästsvans med mycket hårsprej och ett par solglasögon sitter på hennes näsa. På en liten bricka hon fäst i kostymen ser jag att det står MRS ADAMS. Hon tar ett steg in i hallen och jag grepar hårt om telefonen. Hon lyfter på solglasögonen när hon stänger dörren efter sig och vänder sig sedan om till mig. Hon har en vacker ögonfärg som påminner om mina egna ögon och brunt vågigt hår. Hon sträcker fram handen och jag hoppar till av rörelsen.

"Godag Lexi. Jag heter Olivia Adams och jobbar för en hemlig organisation som heter PAC, det utalas på engelska som 'pack', och vi hjälper som sagt polisen." Säger hon och väntar på att jag ska ta tag i hennes hand. Vilket jag inte kommer göra. Jag kramar om telefonen hårdare beredd att klicka in 112. När hon märker att jag inte tänker skaka hand tar hon istället upp ett kort från fickan och visar upp.

"Lexi du behöver inte vara rädd. Se här! Jag hjälper polisen att fånga dåliga, elaka människor. Jag är här för att hjälpa dig, inte slå ner dig." Säger hon med en lugn och snäll röst. Rösten har någon skum effekt på min kropp. Det börjar i magen och den ger en känsla jag aldrig känt innan. Jag slappnar av i musklerna men tittar ändå misstänksamt på henne. Hon fortsätter.

"Jag vet att jag verkar lite skum som kan ha kollat upp dig då och då. Det är uppdraget jag har fått." Säger hon. Jag kollar ner på kortet i hennes hand.

Oliva Adams
Född: 1989-03-17
Angelägenhet godkänd av polisen
*Stämpel och underskrift*

Jag kollar upp på kvinnan igen och sedan på bilden på kortet. Det stämde. Det var hon på bilden och hon i verkligheten. Jag vänder mig om och går in till köket och sätter mig vid köksbordet utan att säga något. Kvinnan följer efter och sätter sig mittemot.