Vanlig människa på heltid, Eller?

2.0

Disas perspektiv

"HÅLL KÄFTEN JÄVLA SLAMPA!"

"sluta...snälla" viskar jag hest.

Mina armar gör ont, mina ben gör ont, hela min kropp gör ont. Rummet är nu ljust och jag kan klart och tydligt se att jag är bunden runt fotleder och handleder. Jag har blåmärken och öppna sår överallt på kroppen som det rinner blod ifrån. Mannen framför mig är stor, riktigt jävla stor, han bär skinnjacka och smutsiga byxor. Dessutom ser han inte glad ut, vilket betyder otur för mig. På något sätt känner jag igen honom. Som om jag har sätt honom förut, vilket skrämmer mig ännu mera om jag ska vara ärlig.

"Jag undrar bara varför du kidnappat mig. Vad har JAG egentligen gjort?" Frågar jag.

*SMACK*

AHAAAA HELVETE VAD ONT! Smärtan strålar ut från kinden och ut i kroppen. Jag slår vad om att kinden nu ser ut som en tomat och snart kommer den vara lika blå och lilla som ett blåbär.

"HÅLL KÄFTEN HAR JAG SAGT! DU FÅR PRATA NÄR JAG SÄGER DET, ANNARS HÅLLER DU TYST. UPPFATTAT?" Skriker han i mitt ansikte.

Utan att öppna munnen nickar jag sakta.

"Bra där, så ska det se ut. Som straff får du ingen mat" Säger han och flinar. Jag spärrar upp ögonen och ska precis skrika något på honom men hindrar mig själv i sista sekund. Jag menar, jag vill ju gärna ha mat imorgon iallafall. Han flinar och går fram till dörren.

"Dröm sött" Säger han innan han släcker lampan och går ut. Han stänger dörren och den sista strimman ljus försvinner snabbt, sedan hör jag en nyckel i låset och hur den vrids om. Vilket jävla svin! Inte nog med att jag har blivit kidnappad och har ingen som helst aning om vart jag är på detta jordklot så misshandlar han mig. Det kallas tortyr. Den där killen borde sitta bakom galler i ett fängelse. Svälta ihjäl mig tänker han också göra.

Jag känner hur det rinner tårar från mina ögon men ångrar mig snabbt eftersom att det börjar svida om min kind. Inte heller kan jag torka bort dem med mina händer eftersom de är bundna bakom min rygg.

Justin vart är du? Liam, hjälp mig! Jag kan inte längre stoppa tårarna från att komma. Fler och fler tårar rinner ner för kinderna och jag biter mig själv i läppen för att inte skrika från all smärta i kinden och framförallt i resten av kroppen.

Justins perspektiv

Jag kliver ut ur bilen och utan att jag själv lägger märke till det känner jag hur någonting slår emot mig kraftigt. Det är ingen vind pust eller något fysiskt fenomen. Det är mer en känsla. En känsla som säger att något är annorlunda och att något är fel. Tänk om det har hänt Lexi något medan jag var på polisstationen?

Jag låser upp dörren och gör min vanliga rutin. Tar av mig skorna, hänger upp jackan osv. Går upp för trappan och upptäcker att sängen i mitt rum står tom. Utan Lexi liggandes i den. Lika så i köket och i vardagsrummet. Jag kollar till och med Disas rum bara för att.
"LEXI?" Ropar jag. "LEXI!"
"Justin kom ner, vi har hittat något." Ropar killarna nerifrån. Jag springer ner och förväntar mig en person eller liknande men de räcker mig endast en liten papperslapp. 

"Från Lexi." Säger Liam och ler medlidsamt till mig. Snälla, inte Lexi också. Varför försvinner alla jag älskar just nu. Detta skulle ju bli en bra sommar. Helvete också!
Jag går upp till mitt rum och lägger mig utmattat på sängen som luktar så jävla gott. Den luktar Lexi. Tar lappen och börjar läsa.

Justin, förhoppningsvis är jag inte i närheten när du läser detta för det hade blivit lite pinsamt. Men hur som helst behöver du inte vara orolig. Jag har inte blivit kidnappad och är inte spårlöst försvunnen. Jag är på ett säkert ställe och den ända du behöver vara orolig över är Disa, för det är jag med. Jag kan inte berätta vart jag är eller vad jag gör men jag kan berätta varför jag åkte iväg.
Hela mitt liv har jag varit osynlig. Jag ville vara osynlig. Jag har inte heller brytt mig om min icke existerande familj eller min bakgrund och har alltid trott att dagen då jag skulle ta självmord bara ska dyka upp och kännas rätt eftersom jag inte hade någon släkting eller vän kvar. Men sedan så dök Disa upp och framförallt dök du upp. Du förändrade någonting. Från att "hata" mig till att älska mig, det satte sina spår. Tänk om jag kan börja älska mig själv igen. Tänk om någon i min familj kan börja älska mig igen. Oavsett vad så vet jag att du alltid kommer älskar mig. Det har du visat mig. Jag fick möjligheten att för en gångs skull göra något för mig själv, att förändra samhället och förhoppningsvis hjälpa andra människor och en speciell vän. Så jag tog den möjligheten och åkte iväg för min egen skull. Jag kommer även få en del svar på frågor jag har ställt mig själv i 10 år. Jag kommer definitivt komma tillbaka snart och då hoppas jag att du fortfarande älskar mig, att du förlåtit mig för att jag lämnade.
JUSTIN, JAG ÄLSKAR DIG!
Vi ses snart, Lexi.