Vanlig människa på heltid, Eller?

2.1

Lexis perspektiv

Det tog ungefär 40 minuter innan Mrs Adams sa att vi var framme. Hon svängde in i ett parkeringshus och klev ut. Jag följde efter. När jag stängt bildörren efter mig blev jag medveten om vart vi var. Jag hade hamnat på andra sidan stan i ett parkeringshus.

"Jag börjar ifrågasätta om du faktiskt hjälper polisen just nu. Jag menar, du har faktiskt stalkat mig och nu har du kört mig till ett tomt parkeringshus på andra sidan stan. Ska du mörda mig?" Frågar jag. Jag hade inte menat det som ett skämt och var fullt allvarlig men tydligen tyckte inte Mrs Adams det var speciellt seriöst. Hon skrattade kort och började gå mot en hiss utan att svara mig. Jag fick en skum känsla i kroppen av att höra henne skratta. Det var första gången jag såg henne göra det.

"Ska vi inte ta mina saker i bilen?"

"Vi hämtar dem sen Lexi." Svarar hon kort.

"Vart ska vi då?" Frågade jag och ställer mig bredvid henne. Hon trycker på en knapp och hissen började röra på sig.

"Upp."

"Varför ska vi upp?"

"För att om vi åker ner kommer vi inte till de övre våningarna." Svarar hon och jag kan skymta ett litet flin på hennes läppar medan hon kollar rakt fram. Det förvånar mig hela tiden hur hon får allt att se proffsigt ut. Hon går proffsigt, hon pratar proffsigt, hon skämtar proffsigt och hon till och med trycker på hissknappar proffsigt.

Dörrarna glider upp och jag kliver ut ur hissen men behöver stanna snabbt för att inte snubbla av chocken. Jag ser en enorm entré med stora fönster som är lika ljusa som min icke existerande framtid. Det är vitt, vitt och vitt. Det är till och med fönster istället för väggar till vissa rum. Det är högt i tak och människor som strömmar förbi i olika riktningar. Det är många vuxna men också yngre människor i min ålder, även en o annan polis. De vuxna har kostymer eller kavajer, stilrena outfits, precis som Mrs Adams har. Ungdomarna bär någon form av träningskläder. Det är precis som om jag klivit in i en annan värld. En film kanske?

Vi började gå igen. Jag ser en korridor framför mig och Mrs Adams leder mig dit. Samtidigt som hon pratar ser jag genom alla fönster till andra rum, matsal till höger, någon form av träningssal till vänster, ytterligare en träningssal till höger, dörrar med skylten "omklädningsrum" till vänster.

Wow är det ända jag tänker.

"På den här våningen finns alltså matsalen där du kommer äta alla dina måltider, träningssalar där du kommer undervisas, omklädningsrum med duschar och längst bort i korridoren finns klassrum som du kommer ha vissa lektioner i. Det finns även några kontor längre bort." Säger Mrs Adams och pekar genom alla fönster.

"Finns det fler våningar?" Frågar jag. Jag stannar och kollar på ett gäng ungdomar som står och pratar i en av träningssalarna.

"Ja, det finns en våning över oss. Där ligger de flesta kontor, bland annat mitt och min chefs, några datarum, samlingsrum och labbrum, men flest kontor som sagt." Svarar hon. Hon knackar på glaset och gör en viftning med handen. Ungdomarna vänder sig om och får plötsligt bråttom tillbaka till sin träning. Vissa av dem sneglar på mig men verkar inte bry sig så mycket mer.

"Du nämnde att man kunde åka ner. Vad finns på nedervåningen?" Frågar jag.

"Det är på nedervåningen du kommer att bo. Där finns alla elevhem, där alla ungdomar umgås och bor. Det finns sällskapsrum med TV och liknande." Säger hon och ler lätt till mig.

"Var bor alla vuxna då?"

"De bor förhoppningsvis hemma." Svarar hon och skrattar.

"Hemma? Men varfö..."

"Lexi! Många som tränas till agenter börjar i väldigt tidig ålder och förhoppningsvis har dem tränats klart vid 20:års åldern. Efter det vill vi att dem ska skapa sig ett eget liv med familj. Du är faktiskt ett undantag." Säger hon. Hon tar fram ett papper och ger till mig. "Här är ditt schema, du börjar på måndag. Du ska bo i rum 214 tillsammans med en tjej som heter Mimmi Roth. Böcker och kläder ska finnas i rummet även dina väskor som du hade med dig. Okej?"

"Okej." Säger jag och nickar, hoppas på mitt liv att Mimmi är snäll och inte en elak bitch som Sandra.

Justins perspektiv

Tomt. Jävligt tomt är det. Disa har blivit kidnappad, pappa jobbar hela tiden och Lexi har bara åkt iväg. Åkt iväg utan att ge mig en rimlig förklaring. Att hon fått en möjlighet och massa svar säger mig absolut ingenting. Har hon kanske blivit tvingad till att skriva detta och sen blivit kidnappad. Just nu önskar jag att jag kan spola tillbaka mitt liv och ändra på alla misstag jag gjorde. Alla misstag som lett mig hit idag. Varför va jag tvungen att göra det?

Utan Lexi i huset är det tomt. Jävligt tomt. Nu har jag bara killarna som håller mig sällskap. Liam sover här nu när han vet att Lexi försvunnit. Oscar och Erik kommer ofta och man skulle kunna tro att de bodde här också. Pappa kommer hem på kvällarna men sätter sig oftast på sitt kontor. Vad ska jag svara om han frågar efter Lexi, eller ännu värre, om han frågar efter Disa. Fan vad jag hatar situationen jag hamnat i!