Vanlig människa på heltid, Eller?

0.8

Lexis perspektiv

Jag ställer mig upp efter jag suttit i skuggan mot trädet. Hur länge har jag suttit där? Antagligen länge för de flest ungdomar är inte kvar i trädgården. Jag kollar mig förvirrat omkring. Jag kommer inte ihåg någonting, förutom att slagsmålet bröt ut och jag fick fruktansvärt ont från ingenstans. Hela trädgården blinkar i blått ljus och sirener tjuter i hela området. Poliser står och pratar med de ungdomar som är kvar om vad som har hänt. Jag ser några stå i en annan skuggig del av trädgården och prata lågt med varandra. Jag har svårt att vänja ögonen från det starka blåa ljuset men när jag kisar och sätter handen för att skugga ansiktet skymtar jag en välkänd person. Om jag ser rätt står Justin och pratar med Liam, Oscar och Erik. Jag kollar mig omkring igen. Det är något som fattas. VART FAN ÄR DISA! Mina ögon kämpar mot ljuset för att kunna skildra en gestalt någonstans i mörkret som skulle kunna vara Disa. Hon stod ju precis bredvid mig? Eller ja, innan allt blev svart för mig. När jag tänker efter måste det ha hänt ganska mycket medans jag tuppade av.

Jag stapplar fram till killarna så gått jag kan. Dunkandet i mitt huvud försvinner inte och det tar en stund innan jag tar mig fram.

"LEXI! Herregud, vad har hänt?" Säger Justin när han ser mig. Han skyndar sig fram och omfamnar mig.

"Borde det inte vara jag som ställer den frågan?" Säger jag och ger honom ett smärtsamt leende. Justin har djupa sår lite överallt i ansiktet. Hans ena öga är blått och blod stänk finns lite överallt i hans ansikte och på kläderna. Det syns också att han har fått näsblod för han står och håller i en liten röd pappersbit.

"Vart har du varit?" Frågar han.

"Ehh...jag vet inte..."

"Va? Vet du inte var du har varit?" Frågar han skeptiskt och kollar på mig.

"...eller asså jag vet ju var jag har varit. Jag satt lutad mot trädet där borta när jag vaknade." Säger jag men ångrar det direkt.

"Vaknade?"

"Mm...eller asså...ehh...precis när slagsmålet bröt ut så fick jag väldigt ont i huvudet från ingenstans och det började gunga, sedan blev allt svart. Jag vaknade upp nyligen och såg massa poliser." Säger jag och kollar på Justin. Liam, Oscar och Erik står bakom honom och lyssnar på allt vi säger. Plötsligt verkar Liam haja till.

"VART ÄR DISA, LEXI?" Frågar han.

"Jag vet inte, hon stod bredvid mig och sedan försvann hon." Svarar jag. Liam och Justin får en stressad blick och kollar på varandra.

"LIAM LETA EFTER DISA, JAG KOMMER SNART!" Säger Justin högt och stressigt. Liam springer iväg och Justin vänder sig mot mig igen.

"Vi måste få hem dig på något sätt. Det är för farligt här." Säger han nu lugnt.

"Ehh...okej, men varför?" Frågar jag.

"Inte nu Lexi! Jag förklarar när vi kommer hem och vi har hittat Disa." Säger han nu irriterat. Kan han inte hålla sig till ett humör. Jag är precis på väg att säga något när Måns och några av hans kompisar och Henke kommer fram. Det Justin gör här näst skär in i hjärtat och om hjärtat var delat i tusen bitar skulle det nu vara delat i miljoner bitar. Justin släpper kramen och drar ifrån plötsligt och snabbt när han ser de andra. Han kollar mot dem med ett flin och gör ett handslag. Han kollar inte på mig, han lägger inte ens en blick på mig och verkar strunta i mig totalt. Jag får en konstig och läskig känsla i kroppen som jag inte vill ha. Tycker han om mig eller vill han bara ha en trofé? Är det bara för status? Jag backar långsamt för att undvika blickar om jag skulle började springa. Oscar kollar på mig och rynkar på ögonbrynen. Jag känner våta, tunga droppar som rullar på mina kinder. Oscar verkar inte veta vad han ska göra. Det ser ut som om han tänker på något men tvekar. Plötsligt tar han tag i Justin och verkar skälla ut honom. Jag hör inte vad de säger till varandra för jag har lyckats backa ganska långt. Men något i stil med...

"VAFAN HÅLLER DU PÅ MED JUSTIN...BLA, BLA, BLA...LEXI...BLA, BLA PUCKAD!" Skriker Oscar på Justin. Jag ser min chans att ta mig därifrån. Jag vet inte vart jag ska ta vägen så jag börjar springa, springa det fortaste jag kan. Inga föräldrar att springa till, ingen gammal tant, ingen Justin och ingen Disa att springa till för hon är försvunnen.

Jag springer ut ur trädgården.

"Hallå! Du tjejen? Vi skulle vilja tala med dig?" Frågar en polis i uniform. I vanliga fall skulle jag ha stannat men nu vill jag bara bort.

Har du någonsin känt dig ensam, bortglömd, oälskad, hatad, ingen att känna tröst hos. DET HAR JAG, I NÄSTAN 16 ÅR. Jag är trött på att inbilla mig själv saker. Att intala mig själv om att det finns någon i världen som skulle kunna ge en liten bit av kärlek. Att övertala sig själv om man blir kallad nörd i 3 år så ska jag vara den fucking coolaste nörden som någonsin funnits. Nörd är ett skällsord, ingen ska behöva vara glad av att höra det i situationer där någon skriker det i ansiktet på än. På utsidan är jag en ungdom, på insidan är jag en familjelös person, en nörd som är hatad oälskad och lämnad. FAN! JAG VILL BARA BORT!

Jag fortsätter springa. Jag springer bort från polisen. Inget bra val eftersom att han börjar jaga mig. Jag vänder mig om och ser en annan person springa ifatt mig. Justin! FUCK! Jag ökar takten för att komma fram till min destination.

"LEEEXIII! STANNA!" Skriker han.

NEJ.

"FÖRLÅT OM JAG SA ELLER GJORDE NÅGOT! STANNA BARA!"

NEJ, spring Lexi.

Jag svänger in på vägen till den ända plats som inte hatat mig. Skogen är precis som vanligt, vilket gör mig lugn på något konstigt sätt. Jag skymtar den välkända husvagnen men stannar inte. Jag tar några snabba steg ut mot kanten. Jag stänger ögonen och väntar på fartvinden i ansiktet och sedan ett plask, men det kommer aldrig.

"LEXI, VAD FAN HÅLLER DU PÅ MED? VAD GÖR DU? ÖPPNA ÖGONEN, SÄG NÅGOT, PRATA MED MIG?" Skriker han. Jag öppnar ögonen och ser att jag hålls fast av Justin. Han hade lyckats komma ikapp och fångat mig innan jag kastade mig utåt. Han började gå inåt mot husvagnen med mig i ett fast grepp.

"Släpp mig Justin!" Säger jag åt honom och sprattlar till.

"Nej, inte för än du säger vad som pågår? Du tänkte hoppa från ett jävla stup!?"

"Pågår? Vad som pågår? DET SOM PÅGÅR ÄR DU...DU BEHANDLAR MIG SOM DU ALLTID HAR GJORT. SOM SKRÄP. DET FÖRVÅNAR MIG ATT DU FAKTISKT ANVÄNDER MITT NAMN OCH INTE NÖRD." Skriker jag på honom. Tårarna börjar strömma fram och jag hulkar för att kunna andas.

"Lexi? Vad pratar du om?" frågar han.

"Justin?...Tycker...du ens... om mig? Eller är jag bara någon i ditt spel, en trofé kanske, eller varför inte en nörd som du leker med?" Jag har svårt att skrika pågrund av alla tårar. Justin släpper taget om mig men ser ändå till att jag är långt bort från klippan. Justin kollar på mig nervöst och generad.

"Lexi...Måns och hans gäng har lite av ett rykte. Jag var en player när jag umgicks med dem och de skulle sluta hjälpa mig i sådana här situationer om jag lixom...ehh...var med dig." Säger han. Jag har svårt att tro mina öron. Vilken jävla mes! Han vågar inte visa sina kompisar vad han tycker om en person. Jag kollar föraktfullt på Justin. Tårarna har slutat och ilska bildas.

"Vilken jävla mes! Du kommer aldrig komma någon vart i livet om du inte ens kan stå för dina egna känslor. Det spelar ingen roll om du hatar mig eller gillar mig, jag ska ändå bort. Jag står iallafall för mina känslor. Jag mår piss, jag är ledsen och totalt krossad. Så jämfört med mig är du en ynklig liten mes!" Säger jag. Det sista sa jag mest för att reta upp honom. Det verkar också som jag lyckades.

"Ha Ha, jag står faktiskt för mina känslor, till skillnad från dig som inte ens berättar något OM dig själv! Jag vet inte någonting om din familj, medans du får bo hos min." Säger han och flinar. JAG HATAR DET FLINET! Jag blir argare och argare.

Ska jag berätta för honom? Nu eller aldrig. Vad gör det om han vet min bakgrund. Jag kommer ändå aldrig se honom mer. Justin kollar utmanande på mig.

"Vill du verkligen veta om min familj? Vill du veta vem jag är?" Frågar jag ilsket.

"GO AHEAD, JAG HAR FRÅGAT DIG I FLERA VECKOR!" Säger Justin och höjer på ögonbrynen.