Vanlig människa på heltid, Eller?

1.5

Justins perspektiv

Jag är inte stolt över min uppväxt och allt dåligt jag har gjort. Men jag lovade mig själv att berätta allt för Lexi vad hon än frågar om. Kvällen hon hoppade hann jag tänka igenom allt. Allt jag visste om mig och det jag hade fått reda på om henne. Hennes och min uppväxt suger exakt lika mycket förutom att hon hade inget val och jag gjorde extremt dumma och korkade saker som har lett mig hit. På grund av mina handlingar har min syrra försvunnit och jag har ingen aning om vad jag kan göra.

Jag berättade för Lexi vilka gäng jag varit med i och ärligt talat var det skönt att inte behöva hålla det hemligt längre. Jag berätta dock inte hela sanningen. Jag har inte ens berättat den sanningen för Liam, Oscar eller Erik och jag tänker definitivt inte låta Lexi få reda på den.

Klockan är nu 03.41 och jag inte sova. Tanken på att Disa inte ligger i sin säng i rummet bredvid skrämmer mig. Hon kanske ligger helt medvetslös någonstans. Det har gått ett helt dygn, eller...två dygn, ugh jag vet inte, lång tid iallafall och jag är helt hjälplös. Ända fram till nu så har jag hoppats på att hon gick hem till någon kompis och sov där och spenderade dagen för hon visste inte hur hon skulle ta sig hem. Men nu mitt i natten inser jag att hon kan hemnumret och skulle ringt under dagen. FUCK! Disa, vart är du?

Disas perspektiv

Jag ser absolut ingenting. Det är svart. Överallt är det svart, svart, svart och kallt. Jag är inte medvetslös för jag har nypt mig själv flera gånger i fingrarna och armarna. Varje gång jag försöker röra på mig mer än mina händer gör det ont och någonting tar emot runt handlederna och fotlederna. Jag har lyckats känna efter tillräckligt mycket för att veta att det är rep och att jag är fast bunden på ett kallt betonggolv. Jag hör dova röster och fotsteg ovanför mig då och då. Ni kanske tror att jag är jättelugn och vet att personerna är snälla. Svar nej, jag är riktigt jävla pissrädd och ser inte fram emot att möta personerna på övervåningen.

Lexis perspektiv

När jag sneglar på Justin ser jag att han inte sover och verkar ha det svårt med att stänga ögonen. Jag vill verkligen fråga vad han tänker på men då innebär det att jag måste öppna munnen och starta en konversation vilket jag inte orkar göra klockan tre på natten. Jag själv är riktigt trött men har svårt att hålla tankarna borta från det oväntade besöket igår. Vad fan ska jag göra? Ska jag berätta för Justin, eller kommer han totalt flippa ut? Så många frågor men ingen som kan svara på dem. Om jag följer med kvinnan som jag tror hette Mrs Adams kanske jag har en säker framtid att gå klart gymnasiet. Enligt min förra rektor måste jag veta vilka mina föräldrar är och mina person uppgifter för att få fortsätta gå på det gymaniet. Men Mrs Adams verkade så säker på att jag skulle passa perfekt på spion, agent...någonting, konstiga skolan, eller var det en skola? Vad var det den hette nu igen? PAS, nej...PAK, eller, ja juste PAC. Om jag inte åker? Vad händer då? Tänk om Mrs Adams talade sanning. Jag kanske kan utbilda mig till vad det nu är och sedan försöka hitta Disa.

AHHHHGAAAHHHHHHUUUGHHHH! MITT HUUUVUD! JÄVLAR VAD ONT DET GÖR! Jag får som en blixt framför ögonlocken helt plötsligt från ingenstans. Hela min kropp strålar av smärta. Ut i varenda muskel gör det skitont och jag blir snabbt medvetslös av den extrema smärtan som kom. Eftersom att jag inte lyckats röra på mig. Jag ser ett starkt vitt ljus och sedan blir allt svart.

Det är svart, svart och kallt. Mina handleder och fotleder skaver. Jag märker av att jag huttrar hysteriskt. Shit vad kallt det är.

AHHHGHHHAA! Smärtan kom tillbaka men gjorde inte alls lika ont som första gången. Sedan ser jag det vita ljuset igen och sedan helt plötsligt ser jag Justin bredvid mig. Vad i HELVETE var det som hände? Svimmade jag? Somnade jag? Jag sätter mig upp i sängen och nyper mig själv.

"Aj!" Nej, jag sover inte. Jag ligger i Justins säng och bredvid mig ligger en trött Justin med påsar under ögonen men kan inte sova. Håller jag på att bli galen. Är jag redan galen? Smärtan jag kände i kroppen och huvudet är helt borta nu och det...det är varmt igen. Det var ju kallt alldeles nyss. Jag måste besöka ett sjukhus imorgon. Jag håller på att bli galen. Jag sneglar på Justin som kollar frågande på mig.

"Vad är det Lexi? Hade du en mardröm? " Frågar han mjukt. När jag kollar noggrannare på honom i halv dunklet ser jag att han har tårar på kinderna och röda, svullna ögon.

Justins perspektiv

Tanken på att Disa är försvunnen skär inuti mig. Tänk om jag aldrig få se henne igen. Aldrig hennes leende, aldrig när hon växer upp. Vad ska jag säga till mamma och pappa? Jag måste få hjälp på något sätt, polisen, jag måste ringa till polisen! Jag känner något blött på kinden men orkar inte torka bort det. Istället kollar jag på Lexi. Hon har ögonen stängda och sover djupt och fridfullt. Jag ska precis vända bort blicken när hon rycker till och öppnar ögonen stora som golfbollar. Hon kollar sig omkring och känner på hennes handleder. Det ser ut som om hon letar efter något men sedan sätter hon sig upp i sängen och lägger huvudet i händerna.

"Vad är det Lexi? Hade du en mardröm?" Frågar jag. Hon vänder sig om till mig och ser rädd och förvirrad ut.

"Nej, eller jag vet inte, kanske." Svarar hon och kollar på mig. Hon granskar mitt ansikte och jag förstår att hon lagt märka till mina blöta kinder. Sedan fortsätter hon. "Jag var vaken men på mindre än en sekund så blev det svart och kallt. Efter det vaknade jag igen. Men jag är inte 100 procent säker på om jag verkligen sov." Säger hon och kollar oroligt på mig.

"Klockan är tre på natten Lexi och när jag kollade så såg det ut som om du sov, jag tror bara att du är trött." Säger jag för jag har absolut ingen aning om vad hon pratar om.

"Men det gjorde jätteont i huvu..."

"Jag förstår att du är orolig, jag är också orolig över Disa. Jag tycker att vi går till polisen imorgon och ber om hjälp från dem." Säger jag. Lexi suckar och kollar runt i rummet innan hon nickar. Jag drar ner henne i min famn och hon lägger sig på mitt bröst.

"Varför grät du?" Frågar hon med lugn och mjuk röst. Ehhh...Vad ska jag säga? Jag har inte gråtit sedan jag fick reda på att mina föräldrar skulle skilja sig. Jag harklar mig och tänker ut ett svar.

"Ehh...jag grät int..."

"Sluta Justin! Jag såg att du hade gråtit, jag gråter ibland, alla människor gråter, killar gråter. Det är bara jag här och jag vill höra vad du verkligen känner. Vad som på riktigt pågår inuti ditt huvud." Lexi lägger handen på mitt bröst och sedan hakan på handen och kollar på mig. Hennes trötta ögon ser fortfarande nyfikna och oroliga ut. Hon vill verkligen veta hur jag mår och jag fortsätter att bete mig som en douchebag. Hon ler åt mig och väntar på svar.

"Jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag har aldrig pratat om det med någon och jag har aldrig behövt." Säger jag som svar.

"Men kan du inte göra det för min skull? Jag vill lära känna den riktiga Justin. Inte den populära Justin från skolan som varit med i fem olika gäng." Säger hon och flinar. Hur kan en så vacker och speciell person vara så glad och sprallig klockan tre på natten?

"Vist, men du säger inget om det här för någon, okej?"

"På heder och samvete" Säger hon och sätter upp handen.