Vanlig människa på heltid, Eller?

2.2

Lexis perspektiv

När jag kliver in i hissen igen för att åka ner till elevhemmen blir jag inte ensam. Två killar och en tjej i min egen ålder kommer strax efter mig och ställer sig i hissen. De pratar när de kliver in men tystnar snabbt när det märker att jag också står här. Jag ser att de ger menande blickar till varandra och mimar massa ord. Det är troligtvis för att jag har annorlunda kläder än vad de har och de har troligtvis aldrig sätt mig här, vilket är sant. Jag hade ingen aning denna byggnad existerade. Tjejen har en blandning av blont och orangefärgat hår och lätta fräknar över näsan. Hennes hår är uppsatt i en stram hästsvans och hon ser extremt vältränad ut. Jag lägger märke till hennes blåa ögon som sticker ut och hennes starka ansiktsdrag. En av killarna har svart medel långt hår som sitter i en liten bulle, nämnde jag att det var den svartaste nyansen jag sätt. Han hade gröna ögon som lyste som konstrast från hans hår. Den andra killen hade brun hårfärg, ungefär som min egen. Han hade också gröna ögon men en mörkare nyans vilket gjort det mer dämpat. Jag såg genom killarnas tajta tröjor att det fanns gått om abs. Alla tre individerna hade samma matchande, ashäftiga träningskläder på sig. Gråa och svarta mönstrade linnen och t-shirts, shorts på killarna och tights på tjejen.

Hissen plingade till och jag gick snabbt ut ur hissen för att slippa bli utstirrad. I min lilla beskrivning av personerna i hissen så kan det ha verkat som om det var jag som stirrade ut dem, men så är inte fallet. Jag var väldigt diskret om man jämför med dem.

Jag kom ut från hissen men inser snabbt att jag inte har en aning om vart jag ska. Jag ser korridorer och dörrar. Ganska simpelt och tråkigt om jag ska vara ärlig. Jag är så fullt fokuserad på att hitta rum 214 att jag inte märker vad killarna och tjejen gjorde efter att ha gått ut ur hissen. Jag ser den brunhåriga killen och tjejen gå lite längre bort i en av korridorerna som hela tiden sneglar bakåt och flinar. Killen med kolsvart hår i en bulle går inte med dem, så vart gick han? Plötsligt känner jag en lätt vindpust i nacken och vänder mig snabbt om. Jag möts av en vältränad kropp och tar snabbt ett steg bakåt för att slippa slå huvudet i hans bröstkorg som jag för övrigt är i jämnhöjd med. Jag vänder blicken snabbt uppåt och möter de lysande gröna ögonen.

"Jag läste på ditt schema och såg att du ska till rum 214. Jag kan visa dig dit." Säger han och flinar ner mot mig.

"Nej tack, jag hittar nog själv" Svarar jag och vänder mig om och börjar kolla på numren på dörrarna istället. Jag hör inte killen gå iväg och förstår att han inte kommer göra det heller.

"Vad heter du?" Frågar han. Jag vänder mig om och himlar med ögonen men den här gången ler killen istället.

"Lexi, hurså?"

"Kan vara bra att veta."

"Och varför är det bra att veta?" Frågar jag utan att visa någon form av glädje av att han pratar med mig. Han skiter i min fråga och börjar prata om annat.

"Du är medveten om att du kommer vara ganska speciell under sommaren. Det är nämligen så att jag själv är väldigt fascinerad över dig." Fortsätter han att prata på om. Killen börjar gå åt ett håll och jag blir tvungen att följa efter. "Jag har gått i den här skolan i väldigt många år och jag har aldrig varit med om någon NY elev. Alla som börjar här är små, typ redan som dagisbarn skrivs dem in. På det sättet är du väldigt unik för du är, vadå typ sexton år och börjar i en sådan sen ålder."

"Sjutton" Rättar jag honom.

"Exakt, och du känner inte ens någon här. Hur kommer det säg då att du lyckas börja här. Hur upptäckte mrs Adams dig? Du förstår, hon måste ha sätt något i dig, godhet, styrka, smidighet, intelligens och så vidare, någonting som gör dig till Lexi. Och imorgon ska det bli spännande att se vad."

"Va? Vad pratar du om?" frågar jag och fortsätter gå efter honom. Han kollar bak på mig och flinar.

"Du är annorlunda från resten av oss. Vi är lärda ända från barndomen om det tuffa livet, medan du förväntas lära dig allt vi har lärt oss under 16 år." Säger han och vänder sig framåt igen.

När han säger "det tuffa livet" vilja fnysa åt honom, men inser att vi troligtvis pratar om olika saker. Han menar säkert att lära sig slåss och besegra brottslingar eller nått.

"Framme." Säger han och pekar på en dörr med siffrorna 214. Utan att ens lägga en blick mot honom går jag fram och knackar på dörren.

Jag knackar igen men ingen öppnar. Jag märker att killen står kvar bakom mig. Varför kan han inte lämna mig ifred?

"Varför står du kvar?" Frågar jag, vänder mig om och blänger på honom. Jag kan inte undgå en rysning genom kroppen när jag nu fick chansen att se rakt mot honom. Han står alldeles för nära och kollar alldeles för intensivt mot mig.

"Vill du inte veta vad jag heter?" Frågar han.

"Nej, det vill jag inte och jag ställde en fråga först.

"Tja, trevligt att träffas. Jag heter Joel och de andra två du såg heter Leo och Sara." Säger han och blinkar med ena ögat. Jag kollar med en äcklig blick mot honom och upprepar ordet fuckboy i mitt eget huvud. Jag hör plötsligt hur en dörr öppnar sig och vänder mig snabbt om. I dörröppningen står en lång vacker tjej. Hon har en mörkare hy och ett stort svart krulligt hår på huvudet. Hon har vackra ansiktsdrag och ler med hela ansiktet när hon ser mig. Hennes blick förflyttas sedan till Joel bakom mig och hennes leende försvinner

"Heeeej, Mimmi" Säger han retsamt och flinar mot henne.

"Seriöst Joel, verkligen? På henne också? Du är så himla barnslig, låt henne va och gå och sug av dig själv." Säger tjejen och schasar iväg honom. Joel flinar mot mig och sedan svarar han.

"Tyvärr jag kan inte göra det, därför låter jag min pojkvän sköta det." Säger han och sedan går han iväg.