Vanlig människa på heltid, Eller?

0.9

Justins perspektiv

Hon gör mig så irriterad. Samtidigt som hon står och skriker på mig kan jag inte beundra hur vacker hon är. Men jag förstår mig inte på henne. Vad kan vara så farligt med hennes uppväxt. Asså, jag menar, alla har ju lixom en familj. Hon kan inte hålla det hemligt i evigheter.

"MIN FUCKING FAMILJ EXISTERAR INTE! JAG HAR INGEN MAMMA, JAG HAR INGEN PAPPA OCH JAG HAR ALDRIG HÖRT TALAS OM NÅGON MORMOR, MORFAR, FARMOR ELLER FARFAR. JAG VAR DET ÄNDA BARNET INNAN MIN MAMMA STACK OCH PAPPA BLEV ALKOLIST OCH DOG. MITT HEM...MITT HEM HAR VARIT DEN DÄR HUSVAGNEN I UNGEFÄR 16 ÅR" Säger hon och pekar ilsket på den gamla husvagnen som står ca 20 meter bort. Lexi viftar med armarna i frustration och skriker på mig. "I CA 16 ÅR HAR JAG LEVT SJÄLV, JAG HAR KÄNNT MIG OÄLSKAD, BORTGLÖMD, HATAD. JAG HAR BLIVIT MOBBAD, JAG HAR BLIVIT SLAGEN, JAG HAR BLIVIT KALLAD NÖRD. ÄNDA ANLEDNINGEN TILL ATT JAG FORTFARANDE ÄR VID LIV ÄR ATT JAG HAR LEVT I EN STOR JÄVLA FET LÖGN. JAG HAR FÖRSÖKT VARA STARK. MEN DU VÅGAR INTE ENS BERÄTTA FÖR DINA JÄVLA FUCKBOYS TILL KOMPISAR ATT VI FAKTISKT UMGÅS. JAG VET INTE VAD DETTA BETYDER FÖR DIG, DU KANSKE INTE BRYR DIG ETT DYGG EFTER ATT JAG FÖRSVUNNIT MEN DU SKA VETA ATT JAG ALLTID HAR TYCKT OM DIG. JAG ÄLSKAR DIG!" skriker Lexi.

Jag står som i chock. Okej! Jag står definitivt i chock i säkert fler minuter.

...

...

Vad ska man säga efter det? Hon har levt ensam i hela sitt liv och det ända jag har gjort är att trakassera henne utan anledning. Jag känner blöta saker rinna ner för kinderna. Jag får kramp i kroppen av hur hemsk jag har varit. Lexi förtjänar inte denna smärta som jag och mina kompisar utsatt henne för. Jag är för chokad att jag inte ser att hon springer mot stupet. Hennes historia och uppväxt och hennes...vänta va? Vad var det hon sa? Sa hon precis att...att hon älska...

Lexis perspektiv

Jag vill bort, jag vill försvinna. Ingen ska behöva ha mig i närheten och ingen ska behöva hata mig något mer. JAG VILL DÖ!

Justins perspektiv

PLASK!

Jag vaknar ur min tillfälliga dvala. FUCK! HON HOPPADE! Jag kan inte förlora henne. Jag springer mot kanten och hoppar jag med. Fartvinden strålar i ansiktet och plasket när jag landar i vattnet slår så hårt mot kroppen att jag slungas neråt mot sjöbottnen. Jag fyller lungorna med luft och försöker se i det grumliga vattnet. Det är inte mycket jag ser men något nedanför mig sjunker långsamt och lätt mot botten. Jag simmar med alla krafter jag har och tänker inte på att gå upp och andas emellanåt. Jag måste få upp henne! Jag ser hur hon sjunker snabbt. Luftbubblor bildas och hon börjar sjunka snabbare. Syret börjar ta slut i mig och den lätta paniken tar över min kropp. Vi måste vara flera meter ner under vattnet. Jag sträcker min arm så den nästan går av och får tillslut tag i hennes tröja. Jag drar henne snabbt till mig och tar ett bättre grepp om henne. Jag sparkar med benen allt vad jag orkar för att ta mig till ytan med en vatten fylld Lexi.

AHAAAAA! LUUUFT!

Jag simmar mot stranden det fortaste jag kan. På stranden ser jag Erik och Oscar stå oroligt och speja ut över sjön. Längre upp står ett antal poliser, inklusive den polisen som hade jagat Lexi med mig. Erik, Oscar och massa sjukvårdare springer fram till mig när jag försöker dra upp Lexi på stranden. Jag sätter mig över henne och pumpar med händerna för att få upp allt vatten. Jag gör mun mot mun metoden medan alla står böjda över mig för att se om det blir liv i Lexi. Jag pumpar igen och gör mun mot mun metoden, jag pumpar och pumpar, inget händer. Jag känner tårarna i halsen. Hon får inte vara död, hon kan inte vara död. Jag pumpar och gör mun mot mun metoden med tårar rinnande i ansiktet. Jag känner en hand på min axel. Det är Erik som kollar ledsamt ner på mig. Vafan ska jag göra nu? Ett liv utan Lexi är fan inget liv alls. Jag sätter mig på huk och låter poliser och sjukvårdare omringa henne. Jag ska precis resa mig upp när hon börjar hosta till. Hon hostar och hostar och mängder vatten kommer upp ur hennes mun. Jag springer fram och knuffar undan alla poliser och sätter mig över henne igen. Hennes bröstkorg åker sakta upp och ner i en metodisk takt. Hon öppnar ögonen och kollar på mig.

~~~

Jag håller Lexi i min famn. Poliserna och sjukvårdare har gjort massa undersökningar på Lexi och kollat till mig om jag också är okej. Det ända jag bryr mig om är att Lexi är vid liv. Jag skiter i om hon inte har en familj, jag skiter i om hon bodde i en husvagn. Lexi lever och jag kommer aldrig någonsin låta henne dö.

Lexi har lutat huvudet mot min bröstkorg och håller armarna om min hals. Hon har stängt ögonen men jag ser att hon andas. Klockan är ungefär tre på natten när vi tar oss hemåt trötta och blöta. Lexi har spår av blodstänk och jag lika så fast med några sår i ansiktet.

Bortsätt från kvällens slagsmål, att Lexi var nära på att dö och att jag fått veta hennes hemska uppväxt så kan jag inte undgå ett litet, litet leende. LEXI LEVER, HON LIGGER FRIDFULLT I MIN FAMN OCH HON SA ATT HON ÄLSKADE MIG. JAG SKA FAN GÖRA ALLT JAG KAN FÖR HENNE I FRAMTIDEN.

När vi kommer hem lägger jag henne på sängen och börjar ta av henne skorna. Plötsligt springer Liam in i rummet.

"HON ÄR BORTA, FÖRSVUNNEN, KIDNAPPAD! HON SVARAR INTE PÅ MOBILEN! JAG HITTAR INTE DISA!"