Vanlig människa på heltid, Eller?

1.1

Justins perspektiv

Lexi ligger och sover igen efter att vi hade ätit frukost. Hon måste vara helt förstörd och trött efter gårdagens händelser. Jag beundras över hur hon fortfarande orkar stiga upp ur sängen varje dag efter allt som har hänt. Hennes pappa dog, tror det var på grund av alkohol. Hennes mamma som bara försvann. Hur hon har behövt kämpa varje dag för att jag har haft så dålig självkänsla och bettet mig som en trög, uppblåst gnu med noll respekt. Ett as med andra ord. Jag mår illa av att tänka på allt jag sagt till henne. FUCK!

Hon vänder på sig så vi ligger ansikte mot ansikte och sedan väntar en lång stillhet och tystnad i rummet.

Jag hör hur ytterdörren öppnas och steg i hallen. De kommer närmare uppför trappan och fram till dörren. Jag ställer mig upp beredd på att hoppa på inkräktaren. En knackning hörs och handtaget trycks sakta ner sedan dyker ett huvud upp. Jag tar sats för att ge personen en riktigt, hård jävla fet smäll. Som tur är hinner jag stoppa mig själv eftersom det bara är Liam i dörröppningen.

"Fuck Liam, du får inte smyga dig in sådär. Du hade kunnat ligga medvetslös på golvet just nu." Säger jag i en viskning.

"Sorry bro! Det var så tyst så jag trodde ni sov." Säger han i en viskning tillbaks.

"Jag gör inte men Lexi gör." Säger jag och pekar bakåt på sängen. "Men hur som helst har du hittat Disa?" Frågar jag. Liam kollar besviket på mig och suckar, sedan skakar han långsamt på huvudet.

"Nej, ingen Disa. Men jag skickade iväg Oscar och Erik tillbaka till Henkes hus där festen var igår för att leta efter spår eller något." säger han. Jag kollar bak på Lexi och sedan tillbaka på Liam som om jag står och väljer mellan två olika val. Vilket är sant, för det är precis det jag gör.

"Vi fortsätter snacka i köket." Säger jag till Liam och puttar lätt ut honom ur rummet sedan trär jag snabbt en hoddie över huvudet. Jag pussar Lexi i pannan och drar upp täcket på henne och går sedan ut. Innan jag stänger dörren skymtar jag ett litet leende på hennes läppar.

"Så...du sa att Oscar och Erik är hos Henke. Vad gör de där?" Frågar jag när jag kom ner i köket. Liam sitter vid köksbordet med någon sorts dricka han tagit från kylskåpet.

"Letar."

"Va?"

"Ja, Oscar och Erik är där och letar just nu." Säger han och höjer på ena ögonbrynet.

"Jaha, men vet du om de har hittat något?" Frågar jag.

"Nej, inte än. De skulle höra av si..."

RING RING RING

Liam tar upp mobilen och svarar.

"Jaha...okej...nej tror inte det...vet inte...ta med den hit...Aa okej." Säger Liam. Han lägger ner mobilen och kollar på mig.

"Oscar och Erik kommer hit. De har hittat en mobiltelefon." Säger han och nickar.

I väntan på att Oscar och Erik ska komma tillbaka blir jag mer och mer stressad. Handsvetten rinner och jag går stressat fram och tillbaka i köket. Jag kollar ut genom fönstret i förhoppning om att Oscar och Erik ska komma på uppfarten, eller att Disa ska komma gående som om ingenting hade hänt.

"Ta det lugnt mannen, vi hittar henne. Vi har gjort det förut och jag lovar dig till 100% att vi kommer göra det igen." Säger han. Hur fan kan Liam vara lugn.

"Och om vi inte gör det, då har jag fan varit den sämsta storebrorsan i hela världshistorien." Säger jag och kollar ut genom fönstret igen. Ingenting. Det ända jag ser är det vanliga husen i området. Samma gamla vanliga gata med samma hus. Förutom en stor vit BMW som står i vägkanten en bit in på gatan. Jag hör ett motor ljud och springer till fönstret igen och trycker näsan mot rutan. Det rullar in en bil som jag mycket väl känner igen.

"Här! Ge mig mobilen." Säger jag stressat.

"Ta det lugnt bro." Säger Erik lugnt.

"Jag kan för i helvete inte ta det lugnt när min syrra har blivit kidnappad!"

"Okej, okej chilla."

Jag får mobilen av Erik och rycker den ur handen på honom. Jag trycker på hemskärmen och mobilen lyser upp. En bakgrundsbild med ett citat dyker upp och sedan en kod som man ska slå in. Jag har aldrig riktigt sätt hur Disas bild ser ut men jag tror att det är hennes mobil. Jag kollar upp på killarna som ser förväntansfulla ut.

"Jag tror det är hennes, har aldrig riktigt sätt..." Hinner jag bara säga innan mobilen vibrerar i min hand. Jag ser en Wi-fi symbol dyka upp i hörnet av mobilen och sedan en notis dyka upp.

SMS FRÅN LEXI
Hej, är du på ditt rum?
Skickat 08.17 idag

Jag kollar på klockan.

"Hon är 11.42 nu. Lexi måste ha skickat det morse efter att jag gick ner hit." Säger jag till dem. Liam kollar ner på mobilen.

"Då vet vi att det är Disas mobil iallafall." Säger han med både en glad och ledsam ton. Alla hummade som svar och ingen visste riktigt vad vi skulle göra. Nu vet vi iallafall att hon är i knipa och blev förmodligen kidnappad på festen, men vi vet också att utan sin mobil med sig blir hon omöjlig att spåra eller kontakta.

"Justin? Hur gjorde ni när ni skulle spåra upp en person när du var med i knuttarnas gäng?" Frågar Oscar från ingenstans.

"Ehh...jag kommer inte riktigt ihåg. Men Petter hade många kontakter och använde sig av vissa program på sin dator. Det var sällan vi andra fick använde hans dator. All vår information låg nämligen på den. Vi fyra kommer inte ha råd med det dataprogrammet för att hitta en person." Svarar jag efter en stunds tänkande.

"Vem är Petter?" Frågar Erik.

"Den muskulösa knutten med skinnjacka igår på festen." Svarar jag och rycker på axlarna. Erik nickar kort och jag vänder mig sedan till Oscar igen.

"Hurså? Varför undrar du?" Frågar jag honom.

"Ehh...jag...undra bara...för...ja, jag...ehhh." Oscar började stamma och flacka med blicken. Han tar ett djupt andetag.

"Om vi hittar Disa kommer hon literally döda mig. Okej...för ett tag sedan berättade hon en sak för mig. Hon var jätterädd för att berätta för dig Justin. Jag lovade att inte säga något om det innan hon hade pratat med dig. Hon nämnde något om att mina pungkulor skulle klippas av om jag berättade." Säger Oscar och kollar nervöst på mig. Jag har aldrig hört Oscar säga så många ord till mig.

Bredvid mig hörs skratt från Erik och Liam. Båda försöker dölja det men ingen av dem lyckas så bra. Jag har själv svårt att inte skratta men håller det inom mig.

"Jävlar Oscar! Disa har attityd mot dig." Skrattar Erik.

"Håll käften Erik! Det är inte viktigt just nu." Skäller jag på honom. Jag vänder mig mot Oscar som genast blir nervös.

"Oscar, vad sa Disa? Vet du vart hon är? Frågar jag. Oscar tvekar.

"Om du inte berättar för mig nu så blir det jag som klipper av dina pungkulor! Okej?" Säger jag bestämt.

"Jag berättar vart jag tror hon är. Hittar vi henne får hon berätta, är hon inte där berättar jag sen. Okej?" Jag sträcker fram handen och Oscar sträcker fram sin.

"Deal"

"Deal"

Jag springer upp på rummet där Lexi ligger och sover. Jag kollar på klockan som visar 11.58. Jag skriver en lapp om hon skulle vakna medans jag är borta. Innan jag går ner bestämmer jag mig för att byta om till något annat.

"Förresten en grej till..." Säger Oscar och sticker in huvudet när jag tar av mig koftan.

"Ja, Vadå?" Frågar jag och kollar på Oscar.

"Ehh...ehh, det var inget! Vi kan ta det någon annan gång." Han blir nervös och kollar skamset ner i marken. Jag hinner precis skymta en röd färg i Oscars ansikte innan han kollar ner.

"Vi väntar där nere, sedan drar vi." Säger han och drar snabbt ut huvudet.