Vanlig människa på heltid, Eller?

1.6

Lexis perspektiv

Med röda ögon och blöta kinder börjar Justin berätta. Jag förundras över hur han öppnar upp sig till mig. Samtidigt som jag själv blir lite tårögd blir jag också glad att han vågar berätta för just mig och inte någon annan. Jag känner mig liksom som en viktig person han kan lita på.

"...Jag känner mig dum i huvudet, jag känner mig hjälplös att jag inte kunde rädda Disa. Hade jag vetat var hon varit hade jag gått och slagit ner dem som tog henne på en gång. Men jag har ingen aning om vart hon är. Jag kan heller inte springa omkring på gatorna och leta efter henne i vartenda kvarter. Jag kan aldrig göra någonting rätt." Säger han och tar djupa andetag. Sedan tittar han snällt men ändå bestämt och besviket. "Jag har mobbat dig, slagit dig utan anledning, jag har gjort så många korkade saker och allt är mitt eget fel." Jag kollar på Justin som försöker andas mellan alla tårar som rinner.

Han ser så skär och ömtålig ut. Som om han kommer spricka när som helst och gå sönder. "Allt är mitt fel. Att du nästan dog är mitt fel. Från första början sedan du började i samma skola som mig var mitt fel. ALLT ÄR MITT FEL!"

"Nej Justin det är inte ditt fel. Det var DU som räddade mig, när jag hoppade. Du är också anledningen till varför jag inte vill hoppa igen. DU, ingen annan. Det viktiga är att du har insett dina fel och vill förbättra dig själv. Det som är gjort är gjort och vi kan inte göra något åt det. Istället kan vi fokusera på framtiden och vad som kommer hända här näst." Säger jag och torkar bort hans tårar från kinderna. Han stänger ögonen och lutar huvudet bakåt mot kudden. Han tar några djupa andetag och lugnar ner sig själv och sin andning. Han får ett leende på sina läppar. Han gör ett konstigt ljud som låter som en blandning mellan en frustning och ett skratt.

"Inte så manligt, eller hur?" Säger han och kollar skamset ner för att sedan stänga ögonen och skratta kort.

"Faktiskt den manligaste personen jag känner just nu. Det spelar ingen roll om du är glad och skrattar eller om du är ledsen och gråter, jag kommer älska dig lika mycket oavsett. Ibland kommer jag vara i närheten men jag har en känsla av att jag kommer försvinna ett litet tag och du ska alltid veta att jag älskar dig" Säger jag.

"Försvinna? Vart ska..." Han öppnar ögonen men hinner inte säga något mer för jag trycker mina läppar mot honom för att inte behöva svara. Jag har ingen lust att berätta om besöket tidigare idag. Om utbildningen och PAC eller några superkrafter, oj förlåt, jag menade förmågor som troligtvis INTE ENS EXISTERAR. VARFÖR ÄR JAG TVUNGEN ATT GÖRA DETTA JÄVLA VAL?!

Jag får berätta det imorgon eller någon annan dag för honom. Efter ett tag känner jag hur ett leende bildas på hans läppar och jag kan inte heller låta bli att le. Jag menar, jag har ju fortfarande inte dragit ifrån än för hans läppar smakar så otroligt gott.

Justins perspektiv

De är perfekta. Hon är perfekt. Hon säger alltid de rätta sakerna och hon vet alltid hur man ska göra för att få någon på bra humör. Lexi är perfekt. Kyssen blir djup och lång. Jag virar in min hand i hennes hår och tar tag om hennes bakhuvud. Jag lyfter upp henne så att hon sitter på min mage med sina ben på var sin sida om mig. Hon sätter sig rakt upp och kollar på mig. Ett leende bildas i hennes ansikte innan hon lutar sig fram igen och nu är det jag som snabbt trycker mina läppar mot hennes. Jag vänder på oss så Lexi ligger underst och jag ligger ovanpå henne med stöd av armbågarna så att hon inte ska mosas.

"Jag älskar dig så jävla mycket Lexi!"