Vanlig människa på heltid, Eller?

1.7

Mrs Adams perspektiv

Jag går genom korridoren mot en dörr framför mig. Mina klackar låter mot det blanka golvet och lamporna ger ifrån sig ett vitt, fult ljus. Jag vet faktiskt inte varför man valde att ha det så. Allt ser så kallt och dystert ut. Väggarna är vita och kala med endast några fåtal tavlor på väggarna som visar viktiga människor som blivit hedrade förr i tiden. Fråga inte, det bara är så! Jag går förbi ungefär åtta dörrar på sidorna om mig och sedan kommer jag fram till dörren längst in i korridoren. Jag tar upp mitt kort och lägger den mot en sensor. Det är en lucka som öppnas och jag blippar mitt fingeravtryck mot displayen bakom luckan för att komma in.

"God dag Mrs Adams. Vad kan jag hjälpa dig med?" Frågar Mr Moore, eller rättare sagt min chef. Han sitter som vanligt bakom sitt skrivbord i en svart snurrstol och läser och skriver på massa papper. Ja, ni kan ju tänka er precis som i en film. Väldigt klyschigt.

"Jag har kommit för att uppdatera information om mitt uppdrag och få eventuella råd." Säger jag så professionellt jag kan och sätter mig i den hårda fåtöljen på andra sidan skrivbordet.

"Det låter bra." Säger han och lägger ner sitt papper och vänder sin koncentration på mig.

"Precis nyligen var jag och besökte Lexi, vår person 'under uppsyn' och hon vet nu hur det ligger till. Jag berättade om PAC och hennes chans att börja på vår utbildning." Säger jag och väntar på en reaktion från Mr Moore.

"Jag vet vem Lexi är, det behöver du inte berätta Mrs Adams. Men hur tog hon informationen då?" Frågar han.

"Som alla andra personer vi har under uppsyn. Tveksam i början, nästan rädd men jag är väldigt säker på att hon kommer att följa med mig imorgon iallafall." Säger jag och ler.

"Och hur kommer det sig?"

"Mr Moore jag har haft detta uppdrag sedan i början av våren. Jag har följt henne med blicken och sett helt fantastiska saker, jag vet hur hon är och hur hon fungerar. Hon är en stark och mogen tjej som vet vad hon vill och som klarar det mesta." Säger jag och kollar på Mr Moore. Han verkar nöjd med det svaret för han nickar och ler.

"Hur går det för hennes...ja...hennes förmågor?" Frågar han och tar upp sina glasögon från bordet.

"Jag, eller jag menar vi, vet väldigt lite om hennes förmågor fortfarande men vad jag har sätt så ser det ut som om dem utvecklas." Svarar jag.

"Bra, om du lyckas med uppdraget du fick av mig så ska vi se till att göra tester för att kunna följa utvecklingen mer ordentligt." Säger han och snurrar glasögonen.

"Vist, vist, men låt henne komma in i utbildningen några dagar först. Utbildningen pågår under hela sommaren och hon får inte börja ta emot uppdrag fören höstterminen börjar." Svarar jag och kollar på Mr Moore som nickar.

"Mycket bra Mrs Adams. Du verkar ha läget under kontroll...och jag vill att du ska fortsätta ha det så." Säger han bestämt. "Var det något mer du ville?"

"Ehh...ja...eller jag behöver bara några råd." Säger jag.

"Absolut, fråga på?" Svarar han och ler snällt mot mig.

"När jag pratade med Lexi för att övertala henne att börja här kan jag ha nämnt att vi vet information om henne. Det ända jag tyvärr vet är att hon bott själv i en husvagn och att hennes föräldrar försvann när hon var liten. Men det verkade som om hon ville veta mer än så. Min fråga är, vad ska jag göra? Och vad ska jag säga till henne?" Säger jag och kollar upp mot Mr Moore. Han kollar tomt framför sig som om han funderar och vänder sig sedan till mig.

"Du har jobbat i den här branschen i snart 25 år och jag ännu längre. Du är den absolut mest talangfulla agent jag känner i mina närmsta kontakter, det är därför du alltid har varit min högra vinge och jag är säker på att du kommer komma på en lösning. Om du inte vill ljuga för flickan kan du alltid försöka ta reda på sanningen själv." Säger han och ler mot mig.

Mr Moore har alltid varit den mest omtänksamma och geniala person jag känt ända sedan jag började. De var alltid honom jag vände mig till om jag behövde hjälp eller  råd.

"Tack." Säger jag och reser mig upp för att gå ut.

"Alltid lika kul att få besök." Svarar han och tar upp sina papper igen och sätter glasögonen på näsan.

Jag går tillbaka till mitt eget kontor och funderar länge på vad jag ska ta mig till. Jag vill inte börja rota i hennes förflutna. Det är hennes ensak, men å andra sidan fick jag ett godkännande av Moore och ingen kommer någonsin få reda på detta jag nu kommer göra.

En framgångsrik person har misslyckats många gånger för att sedan kunna lyckas. Samma gäller för mig. Jag har misslyckats och misslyckats gång på gång. Men sedan blir det sååå värt det om man lyckas. Tro mig!

Jag kunde höra orden "misslyckande...misslyckande...!" i bakhuvudet hela tiden medan jag loggade in på datorn. Jag visste inte att detta skulle bli ett startskott för problem och misslyckande. Ett av mina största MISSLYCKANDEN!