Vanlig människa på heltid, Eller?

1.8

Lexis perspektiv

Liam, Oscar och Erik kom tidigt på förmiddagen innan lunch. Det var stelt och alla var oroliga över Disa. Framförallt Justin och Liam. Men det är ganska förståeligt. Justin är ju Disas bror och Liam har varit som en bror till henne ända sedan lågstadiet och nu pojkvän. Jag är också orolig. Jag har känt Disa ett väldigt kort tag jämfört med alla andra men ändå känns det som om jag känner henne bäst. Varje kväll hela vårterminen låg vi och pratade med varandra på kvällarna. Vi pratade om favoritdrycker, snygga killar och kläder man jättegärna skulle vilja ha men som man aldrig har råd med.

Efter lunchen åkte alla killar iväg till polisstationen. Fredrik jobbar fortfarande, alltså Justin och Disas pappa, och vi har lyckats hålla Disas försvinnande hemligt i förhoppning att hitta henne innan det gått ett dygn. Disa har nu varit försvunnen i mer än ett dygn och enligt Justin hade vi ändå inte kunnat anmäla tidigare på grund av någon regel. "Att en person måste ha varit försvunnen i ett dygn för att polisen ska börja leta efter hen."

Ärligt talat är jag rädd. Jag är totalt livrädd. Tänk om det har hänt Disa någonting.

Att Disa inte kommit hem eller hört av sig på mer än ett dygn är inte Disa. Hon brukar alltid ha mobilen med sig och man vet alltid var man har henne. Detta betyder att någon har tagit kontrollen över henne. Någon har kanske kidnappat henne, inte vet jag, och slår henne. Hon kanske ligger helt själv på ett stengolv i en källare och fryser ihjäl. Eller så får hon ingen mat och svälter ihjäl istället.

Jag sitter i köket med kökstelefonen bredvid mig och väntar på att Justin ska ringa. Eller Disa, eller någon annan som vet var hon är. Jag stannade hemma av två anledningar. Först (den mest självklara) att utifall Disa skulle komma hem så är någon här och kan meddela de andra. För det andra så kanske jag får ett eventuellt besök senare idag och då vill jag inte att någon annan än jag öppnar dörren. Nu när jag tänkte på det kan jag inte låta bli att börja fundera ännu mer på det lilla besöket.

Vad händer om jag tackar nej till erbjudandet? Jag kanske inte kommer in på någon annan skola. Rektorn sa ju till mig face to face att jag inte skulle kunna fortsätta om jag inte mirakulöst hittar mina föräldrar. Jag fortsätter att vara den tråkiga Lexi som inte har något riktigt liv. Jag bor och lever hos en försvunnen kompis och och jag har knappt några egna pengar. Men vad händer om jag faktiskt väljer att följa med? Jag kommer definitivt kunna fortsätta min skolgång, den kommer bara se lite annorlunda ut. Kvinnan i kostym sa att jag utbildar mig till agent så det kanske finns en liten...liten...liten chans att jag hittar Disa. Jag skulle äntligen kunna göra någon nytta. Göra något för min egen skull, inte för skolan, inte för mina föräldrar utan för mig. Ska jag vara ärlig så lät det jävligt kul. Jag har hunnit tänka igenom allt hon sa och det känns som om jag...som jag hör ihop med det. Som om någon ropar på mig i bakhuvudet att tacka ja till erbjudandet. Det ända som står i vägen för mitt beslut är...JUSTIN. Kommer han någonsin att förlåta mig om jag sticker utan att förklara vart eller varför. Kvinnan i kostym sa ju att det var hemligt och att ingen vet vad PAC ens är. Får han följa med? Kommer jag få träffa honom? Varför nämnde inte kvinnan något om pojkvänner? Hon som har stalkat mig i flera månader borde väl veta att jag har en pojkvän? Eller? Vafan ska jag göra? Hon kommer om några timmar och då måste Justin ha hunnit tillbaka hit. Eller ska jag dra här ifrån så att jag inte ångrar mig bara av att se hans ansikte?

Justins perspektiv

"Vad kan jag hjälpa er med?" Frågar en kille i uniform bakom en disk.

"Vi skulle vilja anmäla en person som är försvunnen. Hon heter Disa Barkley och försvann för två dagar sedan. Hon har brun-rött hår och..." Säger jag stressat innan killen avbryter mig.

"Ta det lugnt unge man, jag skickar anmälan vidare till vår avdelning för försvunna och där kommer ni att förhöras en och en. Är någon av er släkting med denna Disa Barkley?" Frågar han lugnt och försöker klämma fram ett leende.

"Ja! Jag heter Justin Barkley och är bror till Disa. Sedan har vi Liam, Oscar och Erik som alla är nära vänner." Säger jag snabbt, visar upp min legitimation och kollar på killen som sedan skriver in något i sin dator.

"Okej, tack! Ni kan nu sätta er och vänta så länge så kommer det någon som ska förhöra er." Säger han och suckar djupt. Det var troligtvis inte åt oss han sucka utan åt sitt eget jobb. Killen ser ut att vara i ungefär 40:års åldern och ser inte precis ut att älska sitt jobb. Han skulle nog hellre vilja jobba på en utredning eller i en polisbil åtminstone. Vi sätter oss ner på några stolar i rummet och väntar som vi blivit tillsagda.

Jag har svårt att sitta still på stolen och ställer mig upp och går runt i rummet istället. Jag vänder och vrider på några tidningar utan öppna dem som tidsfördriv. Jävlar vad långsamma dem ska vara.

"Justin Barkley?" Ropas någon.

Jag reagerar snabbt och går direkt fram till en polis som kommit ut genom en dörr. Vi skakar hand och han leder mig till ett rum genom några korridorer. Rummet var inte stort och det såg absolut inte ut som det gör på film. Det verkar mer vara som ett kontor än ett förhörsrum med ett bord och två stolar. Polisen sätter sig bakom ett skrivbord och jag i en stol på andra sidan.

"Så...kan du förklara vad det är som har hänt?" Säger polisen och ler. Skillnaden var att detta leendet utstrålade faktiskt medlidande och såg ut att vara på riktigt.

"Min syster heter Disa Barkley och försvann på kvällen för två dagar sedan. Hon, jag och mina kompisar var på en fest...." Berättar jag.