Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 1

Solen skiner starkt och klart på min hemska kropp. Ärren på min arm lyser ännu tydligare nu trots att jag har sminkat över dem. Klippan som jag står på är så varm så att det bränner på mina nakna fötter. Den vita klänningen som jag har på mig och mitt blonda hår fladdrar av dem kalla vindarna. Jag tar mig ett långsamt steg närmare slutet av klippan och tittar ned från säkert hundrafemtio meters avstånd på det vågiga havet under mig. Om bara någon minut kan jag ligga där i det iskalla vattnet och bara sakta försvinna ur världen. Allt känns bara fel just nu, min pojkvän gjorde precis slut med mig efter tre års förhållande, ingen tycker om mig, jag passar inte in, det lika bra att jag bara försvinner. Jag tar ännu ett långsamt steg närmare så att jag står precis vid kanten. Jag tar ett djupt andetag och andas in den friska luften som nästan får mig att tänka om. Mitt hjärta slår dubbelt så fort som annars. Jag hör fotsteg från stigen bland buskar upp till klippan från en flåsande hund en bit bakom mig som kommer närmare och närmare. Till slut är den precis bakom mig och jag vänder mig om. Framför mig står en svart, fullvuxen labrador och skäller åt mig.

-Sch! säger jag åt hunden för att få tyst på den så att ingen ska upptäcka mig.

Hunden blir tyst och börjar nosa på mig istället, men går snabbt därifrån och börjar nosa på en buske. Jag vänder mig mot havet och berget på andra sidan igen och andas in ännu ett andetag. Jag tar försiktigt ut ena benet över vattnet och ska just lämna hela livet och så hör jag en okänd, manlig röst komma springandes emot mig.

-Vänta! skriker rösten och hinner precis lyfta upp mig precis innan den andra foten kommer över kanten.

Han drar mig baklänges så att jag hamnar med ryggen på gruset bakom mig. Jag tittar upp på pojken som ser ut att vara i min ålder med uppspärrade ögon utan säga ett ljud. Han är klädd i ett par vita shorts med en marinblå märkeströja och hans kastanjbruna hår går ned till axlarna.

-Tänkte du seriöst hoppa ned i vattnet? frågar pojken oroligt och jag nickar.

Han sätter sig bredvid mig på huk på gruset och den svarta labradoren går fram och slickar honom i ansiktet.

-Du vet att det finns en ganska stor risk att du överlever ett sådant fall, men kanske blir skadad i resten av livet va? säger pojken och jag rycker försiktigt på axlarna. Ta det lugnt, jag ska inte berätta för någon, men försök inte göra det någon mer gång.

Jag reser mig långsamt och försiktigt upp ifrån gruset och borstar av mig på bena.

-Du kan gå nu, säger pojken.

Jag springer iväg mot stigen nedåt, men stannar fort upp innan jag försvinner bland alla gröna buskar.

-Tack, säger jag och fortsätter att springa.