Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 12

Kakorna på bordet är nästan slut, bara ett fåtal ligger kvar på fatet tillsammans med tusentals smulor. Jag har inte rört en enda. Mina systrar och bröder har sprungit iväg för att testa sina nya presenter. Jag sitter kvar vid bordet och lyssnar på när morbror Göran skryter om hur bra hans jobb var i Washington inför Lotta och mina föräldrar.

-Alltså ni skulle ha sett uniformen som jag fick bära, den var så snygg! säger han och mamma och pappa verkar väldigt intresserade.

De fortsätter att prata en stund till om saker som jag inte har det minsta intresse för.

-Och min bricka, den är fett cool alltså, säger Göran och låter som Astrid när hon berättar om en ny tröja som hon har köpt. Klara, kan inte du hämta den?

-Jo, säger jag suckandes och reser mig upp.

-Den ligger i ett kuvert i översta lådan i byrån som står i sovrummet, säger morbror. Rummet mittemot.

Jag går ut från köket och går ut i korridoren igen. Jag tar några steg in i Lotta och Görans gigantiksa sovrum där en stor, bäddad säng står med en vit, vacker sänggavel i mitten. Bredvid sängen står en svart byrå med guldiga detaljer. Jag öppnar försiktigt den översta av alla fyra lådor och ser något som jag aldrig tidigare har sett i verkligheten. Där ligger det en pistol som Göran förmodligen använder i sitt arbete. Jag tar långsamt upp den och min hand skakar. Jag lägger den försiktigt i bakfickan på mina byxor och letar upp kuvertet som min morbror skulle ha. Jag hittar det och tar det i handen och lämnar sovrummet. Jag går tillbaka till köket och ger kuvertet till Göran.

-Jag, jag går ut en sväng, säger jag och backar ut i korridoren för att ingen ska upptäcka vad jag har i byxfickan.

-Okej, men kom tillbaka så snart som möjligt, säger mamma.

-Kan inte lova någonting, mumlar jag tyst för mig själv och fortsätter att gå baklänges mot dörren ut.

Jag öppnar dörren och kollar mig omkring efter ett bra ställe att säga adjö till livet. Jag får syn på ett stort och högt körsbärsblomsträd en bit bort ifrån huset i skuggan. Jag springer fort dit och gömmer mig bakom trädet så att ingen i huset ska se mig. Jag tar skakandes upp Görans pistol ur bakfickan och tittar på den. Jag tittar länge och väl. Det är nu eller aldrig. Jag för den långsamt och försiktigt upp mot tiningen och fortsätter att skaka, inte bara i händerna, utan i hela kroppen.

-Jag är inte rädd, jag kan göra det här, säger jag om och om igen för mig själv. Jag är inte rädd.

Jag fortsätter att säga det flera gånger och har kvar pistolen mot tiningen. När jag just ska skjuta skottet inser jag att jag faktiskt är rädd och inte kan lura mig själv på det här viset. Rätt som det är tar jag ned armen och skottet siktas istället mot min andra arm. Jag faller ihop i en klump på det torra gräset med en duns.