Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 10

Jag öppnar försiktigt min sovrumsdörr och släpper in lite luft samtidigt som jag går ut ur det lika stökiga rummet som innan denna lördagsförmiddag. Jag är klädd i ett par svarta, något trasiga jeans och en vit, helt vanlig t-shirt. Trasiga jeans som säljs i affärer är ganska populära nu, men mina byxor har inte fabriksgjorda hål, snarare hål efter att ha ramlat. Mitt hår är uppsatt i en ganska låg hästsvans, höga svansar påminner mig bara om Astrid. Det enda stället som jag har smink på mig är på min arm, för att dölja mina ärr. Jag går förbi hallen där två av mina syskon sitter och leker med två plastfigurer mitt i gången där jag ska gå förbi. Jag hoppar över leksakerna och går in i köket där mamma har dukat upp tallrikar och bestick till oss alla. Hon står och lägger upp några färdigköpta köttbullar i en skål.

-Så nu var du äntligen klar, säger hon lite tyket när hon får syn på mig. Tack vare dig kommer vi inte i tid till morbror Göran.

Min mammas äldre bror Göran, alltså min morbror har inte vi träffat på nästan två år. Han har jobbat som polis i Washington i USA, men nu är han hemma i Sverige igen för semester. Alla i min familj typ älskar honom förutom jag. Förstår inte varför de gör det, han är bara så udda, speciellt mot mig.

-Han väntar ju på oss, kom och sätt dig nu, säger mamma och ställer fram köttbullarna på bordet och ropar på mina syskon och latmasken i soffan, min pappa alltså.

Jag sätter mig ned på min stol och lägger händerna på tallriken och väntar på att de andra ska komma.

I full fart kommer mina tre bröder och hoppar upp på sina stolar. Sedan är det Kajsas tur att springa och sätta sig. Sist men inte minst kommer pappa lunkandes med Emelie i famnen. Han sätter ned henne i hennes barnstol och till slut är alla samlade vid samma bord.

-Varsågoda då, säger mamma och försöker le fint, vilket hon misslyckas med. Vi får skynda oss att äta så att inte Göran undrar vart vi har tagit vägen.

Jag lägger upp allt som jag ska äta på tallriken och mamma kollar först på tallriken och sedan på mig med en chockad blick.

-Ska du inte ha mer? säger hon till mig och jag skakar på huvudet. Vi kommer inte att äta något innan vi kommer hem till Göran vilket du vet tar tre timmar.

Jag kollar ned på min tallrik där två ynka köttbullar ligger i ena änden och en klick med potatismos lika stor som en tesked i andra.

-Klara, nu får du ta och skärpa dig, till och med Emelie har tagit till sig mer än dig, säger pappa och slår knogen i bordet. Nu äter du din mat.

Jag säger ingenting till svar utan trycker i mig min ena, kalla köttbulle och vill nästan bara spy ut den.

-Har ni fixat ombyte till imorgon eftersom att vi ska sova där? frågar mamma och alla förutom jag nickar. Och du då Klara?

Jag undviker att svara på frågan och skjuter istället ut stolen och reser mig upp.

-Jag går och sätter mig i bilen, säger jag och ställer min tallrik på diskbänken där den ena köttbullen fortfarande ligger kvar.