Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 9

Ut genom dörren, ut från skolan kommer jag i en hastig fart med allt fniss och alla andra i min klass bakom mig. Känslan inom mig känns varm och skön trots alla kommentarer som jag har fått under dagen. Med den tunga ryggsäcken på axeln och ett leende på läpparna susar jag ut på skolgården. Där står Ludwig, trots att han har den heta solen i ansiktet så att han måste kisa så ser han fortfarande bra ut. Idag har han på sig en vit t-shirt och ett par jeansshorts, som han oftast har. Han står där, som han har gjort varje dag den senaste veckan och väntar på mig. Ludwig ler stort när han ser mitt leende. Jag skuttar fram till honom i samma fart som innan. Jag vill nästan krama honom, men det kanske är lite för mycket. Just idag är en speciell dag, idag ska jag få följa med honom hem till sig.

-Hej! säger Ludwig. Hur är det?

-Bara bra, säger jag fast innerst inne känner jag mig helt värdelös

Alla elever runt omkring fortsätter att gå från skolgården, snart är vi nästan ensamma.

-Skönt att höra! säger Ludwig. Ska vi gå?

Jag nickar bestämt och tar försiktigt tag i hans hand och vi börjar smått gå. Ludwig bor en bit bort ifrån min skola så därför behöver vi ta bussen för att komma hem till honom. Vi promenerar ned för en väldigt brant backe på väg mot busshållplatsen och jag känner hur svetten rinner ned för min kropp. Till slut kommer vi fram till hållplatsen vid vägen där det står en hel del ungdomar från min skola runt omkring busskuren. Ludwig och jag sätter oss ned på gräset och njuter av värmen. Jag sluter mina ögon och låter solens strålar nudda mina bleka ögonlock.

-Fem minuter kvar tills den kommer, säger Ludwig och tittar på klockan på sin mobiltelefon. Sommarlov om en vecka, skönt eller hur?

-Ja, säger jag lite tveksamt och öppnar mina ögon igen.

-Det bästa av allt är att vi kommer gå på samma skola till hösten, kanske till och med i samma klass, säger Ludwig och får fram ett ynka leende på mina läppar.

Jag sträcker på mina armar så att de hamnar rakt upp i luften. Alla, just precis alla ungdomar som också står och väntar på bussen står och skrattar och pekar på mig. Jag tittar med förvirrad blick och förstår inte varför de glor på mig.

-Du kanske borde ta ned armarna igen, säger Ludwig diskret till mig och jag tar sakta ned dem.

Jag tittar under mina armar och inser varför alla skrattar åt mig. På mitt ljusrosa linne, från armhålorna ned till midjan är det två stora stinkande fläckar. Att jag inte tänkte på det innan. Jag tar min hand framför mina ögon och skäms något så enormt. Alla fortsätter att skratta, men slutar strax därefter.

-Varför sa du inget tidigare? säger jag till Ludwig och reser mig.

-Förlåt, men jag såg det inte tidigare, säger han och också reser sig upp.

-Åk du hem till dig, jag har sådan huvudvärk, ljuger jag. Jag går hem själv istället.

-Men, jag kan följa dig, säger Ludwig för att vara artig som han alltid är.

-Det behövs inte, säger jag och vänder mig om och börjar sakta gå upp för backen. Vi ses imorgon.

Helt förnedrad går jag hem med armarna knutna runt min mage.