Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 26

Jag knackar försiktigt på dörren in till Ludwigs hus. En söt, liten, blond flicka öppnar dörren och tittar på mig med ett litet leende. Hon ser ut att vara i Olles ålder ungefär, runt åtta, nio.

-Du måste vara Klara, säger flickan och släpper in mig i hallen.

Innan jag ens hinner ta av mig skorna springer deras hund Charlie fram till mig och viftar glatt på svansen. Jag hälsar på honom och han fortsätter att vara helt sprallig.

-Är Ludwig här någonstans eller? säger jag och flickan pekar mot vardagsrummet.

Jag hänger upp min tunna, mörkblåa kofta på en krok på väggen, förstår dock inte varför jag tog på mig den när det kokhett ute. Jag går mot vardagsrummet och den lilla flickan följer efter mig som en svans. Rummet är helt kolsvart, jag ser inte ens konturerna av Ludwigs kropp. Jag ropar lite svagt på honom, men får inget svar. Istället tänder flickan lampan så jag ser hur Ludwig och hans mamma hoppar upp från soffan.

-Grattis! ropar de högt och tydligt.

Jag hoppar upp från golvet av skräck, men blir genast varm i kroppen igen.

-Grattis, säger Ludwig ännu en gång och kommer fram och kramar mig.

-Tack så jättemycket, säger jag och ler.

Ludwig ställer flickan framför sig och presenterar henne.

-Detta är Mira, min lillasyster, säger han och hans lillasyster hälsar ännu en gång på mig.

-Hej Mira! säger jag och fnissar lite smått, jag vet inte riktigt varför.

Karin drar bort gardinerna från fönstret och släpper in lite solljus. På soffbordet står det uppdukat med tallrikar och glas med blommiga servetter, och det bästa av allt, en stor klassisk prinsesstårta. Vi sätter oss ned i soffan så många som vi får plats, Karin väljer att sätta sig på golvet. Hon skär upp några bitar tårta till oss barn. Det smakar så sött och smaskigt som det bara kan bli, helt perfekt.

-Inte visste jag att ni skulle fixa rena kalaset, säger jag och häller upp lite saft i mitt glas. Ni överraskade mig verkligen.

-Ja, du sa ju att dina tidigare födelsedagar inte har varit särskilt bra, så vi ville göra det lite extra denna gången, säger Ludwig och jag lutar mig mot hans axel.

Efter att vi har suttit och pratat en stund och tryckt i oss en hel tårta bestämmer sig Ludwig för att jag ska följa med honom ut i trädgården. Han tar min hand och vi går mot köket där dörren till baksidan av huset finns. Ute är det strålande sol, inte konstigt med tanke på att det juli, en varm sommarmånad. Gräsmattan är rätt så stor, ett högt äppleträd finns och en hängmatta. Ludwig tar med mig till hängmattan, han lägger sig i den och jag i hans knä. Vi skrattar ganska mycket just för att det är rätt så trångt och det känns som att jag ska ramla ned hela tiden.

-Jag har en present till dig, säger Ludwig och stoppar ned sin hand i sin shortsficka.

-Men, du skulle ju inte fixa något sa jag ju, säger jag och tittar upp på honom.

-Jag vet mycket väl att du bara sa så för att du visste att jag skulle köpa något ändå, säger Ludwig och hånflinar.

Han tar upp en liten ask från fickan och ger den till mig. Asken är koboltblå med några små plastdiamanter som sitter lite här och var. Jag öppnar försiktigt locket och blir alldeles varm inombords. I asken ligger det halsband med en silverkedja med ett litet silverhjärta på.

-Ludwig, det är ju jättefint, säger jag och tar upp halsbandet. Vad fick du betala för det?

-Det behöver inte du bry dig om, säger Ludwig. Det är din gåva och det är det enda du behöver veta.

Han tar försiktigt tag i halsbandet.

-Får jag lov? säger Ludwig och jag nickar.

Han sätter försiktigt på mig mitt halsband runt min hals med sina varma och lena händer.

-Tack Ludwig, du kunde inte ha gett mig en bättre present, säger jag och han ger mig en snabb kyss.

Jag kurar ihop mig mot hans bröst och slappnar helt av. Det blir tyst ett tag, bara några få bilar hörs från vägen.

-Vet du vad, jag ska få byta namn, säger jag och tittar upp på honom och får fram ett litet smil. Men jag ska nog lägga till Klara som andranamn.

-Vad bra, säger Ludwig. Jag är glad för din skull.

Det blir tyst ännu en stund, men denna gången varar det längre.

-Du Ludwig, säger jag. Jag älskar dig.

-Älskar dig också, säger Ludwig tillbaka.

Just nu känns livet så perfekt, jag känner mig som världens lyckligaste tjej. Så fort mamma och pappa har skickat in lapparna om mitt namnbyte så heter jag inte Klara längre. Från och med då heter jag Agnes.