Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 13

Jag öppnar försiktigt mina blåa, kalla ögon. Jag tittar mig omkring, jag ligger i en sjukhussäng emellan två gråa skynken. Väggarna är vita och över min säng finns det ett litet, litet fönster. Jag sträcker lite på mig och förstår ingenting, vad gör jag här? Det stora plåstret på min arm påminner mig om vad jag faktiskt har gjort mot mig själv. Hästsvansen som jag tidigare hade idag har nu försvunnit. En söt sjuksköterska kommer in genom en dörr som jag inte tycks se. Hon har brunt långt hår uppsatt i en hästsvans och är klädd i en vit rock.

-Hej Klara, hur mår du nu? säger hon med varm och mjuk röst.

Jag nickar lite diskret åt henne. Jag läser på namnskylten som hon har på sin vita rock att hon heter Caroline.

-Vill du att jag ska släppa in dina föräldrar? frågar Caroline och jag svarar inte.

Hon går och släpper in dem även ifall jag inte svarar. In i rummet kommer en knallröd mamma som tar upp halva rummet och en kal pappa som håller armen om henne. Mamma sätter sig på en stol som står bredvid sängen som jag ligger i och pappa på andra sidan.

-Då så, säger Caroline. Jag ska nu försöka förklara för dig vad som har hänt.

Mamma stryker sin hand i mitt hår och jag tar långsamt bort den.

-Du var hos din morbror och du fick för dig att det var en perfekt idé att försöka ta livet av dig just där. Du lyckades få tag på en pistol och gick ut och sköt dig själv, säger Caroline.

-Din lillasyster Kajsa sprang ut och fick syn på dig, snyftar mamma.

-Klara, du hade tur att vi hann ta ut skottet som hamnade i din vänstra arm i tid, säger Caroline. Under plåstret har du nu tre stygn och vi har även upptäckt att du har gått ned väldigt mycket i vikt på så kort tid.

Mamma tittar oroande på henne och sedan på mig.

-Frågan är nu, varför ville du göra det? säger Caroline och jag låter bli att svara ännu en gång. Klara, vad var det som förde dig dit?

Jag svarar inte den här gången heller.

-Vad tror ni som Klaras föräldrar att anledningen är? frågar Caroline mina föräldrar istället eftersom att jag är så envis och inte svarar.

-Jag vet verkligen inte, säger mamma. Hon verkar ju ha det hur bra som helst, men dock så äter hon väldigt lite där hemma.

-Klara, du måste äta ordentligt med mat, annars kan du bli undernärd, säger Caroline och jag sitter tyst som en mus. Ät det som du tycker är gott.

Efter en stund går mina föräldrar ut och Caroline försöker ställa några frågor till mig, men lyckas inte få några svar.

-Har du kompisar i skolan? frågar hon och jag rör inte en kroppsdel. Är det någon som är dum emot dig?

Caroline fortsätter en lång stund med att ställa frågor till mig. Hon har inte med att göra hur jag mår.