Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 8

Samma eftermiddag, denna onsdag följer Ludwig mig hem. Vädret har lättat och vinden är inte alls så stark som vid lunch idag, inte ett enda sus. Vi tar vägen genom den kalla skogen tillsammans hand i hand och Ludwig håller ryggsäcken åt mig.

-Är du van med det som hände på lunchen idag? frågar Ludwig.

-Tja, jag gick faktiskt på din skola i början av sjuan, men så bytte jag till den jag går på nu för att jag blev mobbad, säger jag. Och nu, sedan jag började har jag blivit mobbad igen.

Min blick dras ned till marken och jag sparkar på den smutsiga stigen. Det faller en tår på min kind och jag torkar fort bort den med min hand. Ludwig stannar upp mitt på stigen.

-Det, det visste jag inte, förlåt, säger han.

-Det är lugnt, det, det spelar ingen roll, stammar jag.

-Men hallå, det spelar en stor roll, säger Ludwig. Förlåt, men vad är orsaken till att du blir mobbad?

Jag tar ett djupt andetag och släpper taget om hans varma, mjuka hand.

-Oftast för mitt utseende, men framför allt för min vikt, säger jag.

-Din vikt? säger Ludwig och tittar fundersamt på mig. Du kan inte bli retad för att du är fet när du är så smal. Säg mig, hur mycket väger du?

-Sanningen är att jag inte har vetat det sedan hälsokontrollen i sjuan då jag vägde mest i klassen, säger jag. Jag har inte velat veta och oroa mig för det.

Jag tittar upp på Ludwig och han på mig. Det där oskydliga och rara ansiktet vill jag inte slitas ifrån. Jag tittar in i hans glittrande ögon och plötsligt ser jag hur ett litet smil bildas på hans hallonröda läppar. Leendet smittar av sig till mig. Jag tar tag i Ludwigs hand igen och vi börjar gå mot stigens slut. Efter en stund kommer vi fram till bostadsområdet som alltså bara består av vita hus. När vi går ut ifrån skogen känns det varmare om kroppen då solen är rätt framför oss. Vi fortsätter att gå, hand i hand tills vi kommer fram till mitt hus som inte har tvättats sedan de förra ägarna bodde här för ungefär sjutton år sedan. Trädgården är full av mina syskons dockor och bilar, att de aldrig kan plocka upp efter sig.

-Så du har syskon du ja, säger Ludwig och drar i snörena på sin gråa munkjacka. Jag förstår, jag har en lillasyster.

Vi står kvar på framsidan av huset en liten stund och han får mig att känna mig någon gnutta glad.

-Då får du ha det så bra då, med dina syskon, säger Ludwig och gör så att jag skrattar lite lätt och han ger mig min ryggsäck.

-Ja, jag borde gå nu, säger jag och låter bli att släppa taget om hans hand. Hejdå.

Jag står fortfarande kvar och håller i hans mjuka hand en stund och Ludwig kollar frågande på mig.

-Ska du släppa eller? säger han och skrattar.

-Oj, hejdå igen, säger jag och släpper äntligen taget om hans hand och går sakta mot dörren.

Jag trycker försiktigt ned det rostiga handtaget och går in i hallen.