Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 11

Efter tre timmars åkande norr ut i en kokhet bil tillsammans med tre skrikande ungar och en sjungande pappa är vi äntligen framme hos morbror Göran. Pappa parkerar vid infarten av hans enorma hus och mamma snett bredvid. Eftersom att vi är så många i en och samma familj behövs det två bilar enligt mina föräldrar. Enligt mig spelar det ingen roll, de kunde ju ha valt att stanna efter att de fick mig. Jag hoppar ut ur bilen och kollar mig omkring innan jag stänger bildörren och får solen rätt i ögonen. Morbror Göran bor i ett gigantiskt hus tillsammans med hans fru Lotta. Det är ganska nybyggt, fönsterna är kliniskt rena och den vita färgen är inte ens i närheten av så smutsig som vår färg på huset. Gräsmattan tillsammans med glasaltanen är nästan lika stort som själva huset är. Resten av familjen hoppar ur bilarna och blir lika chockade allihop. Det första Milton och Olle får syn på är den otroligt stora simbassängen och ska just springa till den, men mamma hinner stoppa dem.

-Här var det fräckt ungar! säger pappa samtidigt som morbror Göran kommer springandes från den stora, vita porten.

-Nej, men tjenare! ropar han samtidigt som han springer.

Han är klädd i en marinblå skjorta och ett par svarta byxor och hans huvud är helt kalt, som pappas ungefär.

-Hej syrran! säger han och går fram och kramar mamma.

-Hej Göran, säger hon tillbaka.

Albin står och drar i mammas mörkblå klänning och nästan gömmer sig för Göran.

-Det var minsann länge sedan som jag träffade er små barn, säger han och drar Milton och Kajsa i kinderna.

-Den yngsta har du nog inte ens träffat, säger pappa och drar fingrarna genom Emelies blonda hår som står tätt intill honom.

-Nu ska vi se här, det var Kajsa och Emelie, Milton, Albin och Olle, säger morbror Göran och pekar på mina syskon. Och du är?

Han kollar på mig en stund och funderar länge och väl på vem jag kan vara.

-Du måste vara Sara du ja! säger han till slut. Hur kunde jag glömma dig?

-Det är faktiskt Klara, säger jag och suckar.

-Jaha, någon som är fikasugen? säger Göran och mina syskon skriker ja så att hela kvarteret hör.

Efter en stund med småprat är det äntligen dags att gå in i själva huset. Morbror Göran tar ledningen mot huset och därefter hakar familjen på, jag är som vanligt sist. Göran öppnar sakta porten och släpper in en efter en. Det första jag får syn på när jag kommer in är den enormt långa korridoren med golv gjort av vitt porslin som är helt och hållet tomt. Göran följer oss till köket som är först till vänster i korridoren. När jag kommer in känner jag en frisk och fräsch doft av citrondoftande rengöringsmedel. Köket är betydligt större än vad vårt hemma är. Diskbänken är gigantisk och helt ren. Där står morbror Görans fru Lotta med en rosa, somrig klänning och håret uppsatt i en knut. I mitten av rummet finns ett stort långbord med tio, svarta trästolar. På bordet är det fullt med sötsaker, kanelbullar, sockerkaka, kladdkaka och mängder utav olika slags småkakor. Och kaffe och saft förstås.

-Men, herregud hej! Vad stora ni har blivit! säger fru Lotta och kommer fram till oss med ett stort leende på läpparna. Varsågod och sitt.

Hon kramar oss en och en innan vi går och sätter oss på varsin stol. Vi sitter ned och pratar en stund om allt möjligt, eller de andra gör, jag sitter bara helt knäpptyst.

-Nu är det så att jag och Lotta har köpt hem några presenter ifrån USA som vi skulle vilja ge till er barn, säger Göran och reser sig upp från stolen och lämnar köket.

Efter en stund kommer han tillbaka med en stor sopsäck.

-Då ska vi se vad tomten har i säcken, säger han och skrattar lite falskt för att försöka vara rolig, även om ingen skrattar.

Mina bröder sitter och hoppar upp och ned från sina stolar och stöter till mig som sitter bredvid.

-Då ska vi se, en barbiedocka till Kajsa, säger morbror Göran och räcker fram Kajsas present till henne.

-Tack! säger Kajsa och hoppar upp och ned från stolen och tar emot den lilahåriga dockan.

Morbror Göran räcker sedan fram en grön, stor studsboll till min lillebror Albin som reagerar på samma sätt som Kajsa, fast hoppar lite lägre. Sedan ger han en söt, liten docka till Emelie och ett Playstation till Milton och Olle, den nyaste modellen som inte ens har kommit till Sverige än. Alla mina syskon är överlyckliga över att de har fått presenter och jag sitter fortfarande och väntar på mitt paket.

-Var är mitt? får jag till sist fram.

-Jag trodde att du var för stor för att få paket, säger Göran med en bestämd ton. Men en extra kaka kan du ta.

-Jag klarar mig, säger jag och suckar djupt inombords.