Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 18

Ludwig och jag sitter och pratar en stund om allt och inget. Jag tar min första klunk av den varma chokladen, det är varmt och sött, precis som det ska vara.

-Förlåt för hur min mamma är, säger Ludwig. Hon är inte van vid att jag tar hem kompisar.

-Du behöver inte be om ursäkt, säger jag. Hon verkar vara hur trevlig som helst.

Vi fortsätter att prata en lång stund samtidigt som jag trycker i mig Karins hembakade kanelbulle.

-Du Klara, fyller inte du år snart? säger Ludwig.

-Jo, nästan månad faktiskt, den tionde, säger jag och suckar. Jag hatar verkligen att fylla år.

-Jag med, när alla lägger fokus på en själv du vet, säger Ludwig och tar den sista biten av sin bulle.

-Det är inte det, säger jag. Ända sedan min tolfte födelsedag har liksom ingen brytt sig om den dagen, ingen orkade ens skriva ett meddelande till mig och skriva grattis. Inte ens min pojkvän, han var alltid på semester den tiden.

-Jaha, säger Ludwig och slickar sig runt munnen. Men jag lovar att inte glömma den dagen.

Ludwigs mamma Karin ställer sig i dörröppningen in till vardagsrummet med ett stort leende på läpparna.

-Nä, nu vill jag veta mer om dig fröken Klara, säger hon glatt och kommer och sätter sig på golvet framför teven. Hur kommer det sig att lilla Ludde här inte har tagit hem dig hit tidigare?

-Mamma, kalla mig inte det, säger Ludwig lite diskret och blir alldeles röd om kinderna.

Jag börjar skratta lite försiktigt och knuffar lite på honom.

-Jag och lilla Ludde har inte känt varandra så länge än, säger jag och kan inte hålla mig från skratt.

Vi sitter kvar i en hel timme och pratar om allt möjligt med mycket skratt och tårar. Karin börjar prata om allt pinsamt som Ludwig gjorde som barn och han blir lika röd som en tomat i ansiktet och jag bara skrattar.

-Nu ska jag allt ta mig och fixa lite kaffe, säger Karin och reser sig upp. Någon som ska ha mer choklad?

-Nej tack, det är bra, säger jag och Ludwig skakar på huvudet.

Karin lämnar rummet och går iväg och fixar sig en kopp kaffe. Kvar i rummet blir jag och Ludwig, helt ensamma igen.

-Vad önskar du dig i sextonårspresent? säger han.

-Lägg inte pengar på sådant, säger jag och tittar bort. Ge mig ingenting.

-Men tänk om jag vill ge dig någonting då, säger Ludwig och jag vrider tillbaka huvudet.

Han hoppar sakta närmare mig och lägger sin ena hand på min. Den är alldeles mjuk och len. Jag tittar in hans glittrade, pärongröna ögon och han in i mina. Jag känner hur den starka passionen inom mig sprids från topp till tå och mitt hjärta slår med tunga slag. Ludwig drar sakta sin andra, varma hand genom mitt fuktiga hår. Vi fortsätter att titta in i varandras ögon en lång stund utan att säga ett ljud. Helt plötsligt hörs ett skrällande ljud från min mobil som ligger på bordet. Vi släpper blicken av varandra och Ludwig tar bort sina händer. Jag lutar mig fram för att se vad det är, det är mamma som ringer mig. Jag svarar med ett försiktigt hälsande. I andra änden hörs det en ovetande mamma som pratar.

-Vi reste på oss för att gå fram och prata med dig, och så frågade vi din mentor om var du var och han sa att du stack, säger mamma från telefonen. Det hade inte vi någon aning om.

-Kanske för att era mobiler var viktigare, mumlar jag.

-Vad sa du vännen? säger mamma. Vart är du så jag vet vart pappa ska hämta dig?

-Jag, jag är vid affären, ljuger jag. Men ni behöver inte hämta mig, jag tar mig hem på egen hand.

Efter att jag har övertalat mamma om att inte komma och hämta mig avslutas samtalet fort.

-Så du är i affären du ja, säger Ludwig och lägger armarna i kors.

-Jo, jag har inte berättat om dig än, säger jag. Och det förblir så ett tag framöver.

Jag förklarar för honom att jag nu måste gå och han berättar vilken buss som jag ska ta. Vi reser på oss och går ut i hallen. Karin kommer med en påse med mina före detta blöta kläder.

-Jag hängde upp dem i torkskåpet, så nu är de mjuka och sköna, säger hon och räcker fram påsen.

-Tack så hemskt mycket, säger jag och knyter på mig mina skor. Och just det, din tröja.

-Behåll den, säger Ludwig. Jag har så många andra.

Jag öppnar dörren och går ut, jag lämnar ett stort leende innan jag stänger dörren och försvinner ut.