Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 21

Jag ligger på golvet inne på mitt rum och gör absolut ingenting. Hela veckan har jag gått runt och väntat på att Ludwig ska ringa mig, men han har fortfarande inte gjort det. Vi har inte träffats sedan den kvällen då vi satt på bryggan och jag kände mig som världens lyckligaste tjej. Många tankar snurrar runt i mitt huvud men jag fastnar för bara just en, jag kan inte sluta tänka på honom. Jag tar upp min mobil som ligger bredvid mig och sätter mig upp. Jag slår in Ludwigs telefonnummer och ringer honom. Han svarar förstås inte. Jag ringer om och om igen, men telefonsvararen drar bara igång. Jag förstår inte varför han inte svarar, någonting måste ha hänt. Jag reser mig upp och drar på mig samma blå klänning som jag hade på mig senast vi träffades som nu har blivit tvättad. Jag rusar ut ur rummet samtidigt som jag drar bort pappersbitar ifrån mitt hår. Med tanke på att jag låg på golvet där flisorna förstås fortfarande ligger kvar så är det inte så konstigt att jag har det i håret. Jag drar på mig skorna och springer ut i blåsten.

Efter att ha letat efter en buss i flera timmar och lyckats hitta en som tar mig hem till Ludwig går jag försiktigt fram och knackar på hans dörr. Långsamt och försiktigt öppnas ytterdörren, på insidan står Ludwigs mamma med en filt invirad runt sig.

-Hej Klara, säger hon och ett svagt leende syns på hennes läppar.

-Hej Karin, säger jag samtidigt som hon släpper in mig. Är Ludwig här?

-Tja, han har varit instängd på sitt rum hela veckan och jag vet inte vad som är med honom, säger Karin och verkar rätt orolig samtidigt som jag tar av mig mina skor. Men du kanske kan få honom på bättre humör.

Jag nickar och går försiktigt fram till Ludwigs dörr. Jag knackar långsamt och mitt hjärta dunkar så fort så att det känns som att det ska hoppa ur min kropp.

-Gå mamma, jag vill vara ifred! hör jag hur Ludwig ropar från insidan av dörren och jag knackar en gång till. Men lämna mig ifred!

Jag knackar och knackar, till slut öppnas dörren, där står en kille med rufsigt hår.

-Det var ju ännu sämre, säger Ludwig och smäller fort igen dörren när han får syn på att det är jag som står där.

-Ludwig, snälla, kan jag få komma in? säger jag. Låt mig få prata med dig.

Han svarar inte, jag bestämmer mig för att gå in ändå. Jag öppnar dörren och går och sätter mig bredvid Ludwig i sängen.

-Jag sa att du inte fick gå in, säger han och tittar bort från mig.

-Det bryr jag mig inte om, säger jag och försöker få kontakt med honom. Ludwig, kan du snälla säga mig vad som fel?

Ludwig tittar till slut upp på mig och det ser nästan ut som att han ska börja gråta.

-Jag trodde att vi hade någonting på gång, säger Ludwig och fortsätter att titta på mig. Jag trodde att du och jag var på väg någonstans, men jag hade väl fel.

-Vad menar du? säger jag och tittar underligt på honom.

-Spela inte oskyldig, säger Ludwig. Du älskar fortfarande Oliver.

-Va, nej! Vem har sagt det? säger jag.

Ludwig tar upp sin mobiltelefon och visar mig ett videoklipp. I klippet hör man hur Oliver har klippt ihop min röst under vårt samtal för ett tag sedan. Jag känner hur ilskan inom mig sprids från topp till tå.

-Vilket jävla svin han är! skriker jag och rusar ut ur rummet.

Jag drar på mig skorna och springer ut ur huset.