Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 14

Jag reser mig ifrån sängen i mitt egna rum där jag tidigare satt och tog på mig mina nylonstrumpbyxor som jag har under en svart, volangkjol. Igår kom jag hem från sjukhuset, jag stannade inte där längre är ett par dagar. Jag trampar på pappersbitarna som jag fortfarande inte har orkat ta upp. Jag ställer mig framför min långa spegel som hänger på väggen för att ta mig en extra titt på hur jag ser ut. Till kjolen har jag en blå, ganska u-ringad t-shirt som jag hittade längst in i garderoben när jag rensade mina kläder och sedan kastade in allt igen. Mina ärr är extra täckta med foundation och puder för idag, idag ska jag träffa Ludwig igen. Min andra arm har ett stort plåster på samma plats som jag skött mig själv på. Mitt blonda hår är utsläppt och mitt ansikte är osminkat som vanligt. Jag tar min mobiltelefon som ligger på sängbordet och går mot dörren. Jag går ut ur rummet och följer doften av kanel och kardemumma in till köket. Där står mamma med mjöl över sina kläder och torkar av diskbänken som också är full av mjöl. I ugnen står det en plåt med nybakade kanelbullar.

-Hej Klara, säger hon när hon får syn på mig. Om bara några minuter blir det fika.

-Nej tack, jag tänkte gå ut en sväng jag, säger jag.

-Men, du vet vad läkaren sa, du måste äta upp dig, säger mamma som verkar inte förstå någonting, att äta upp sig innebär inte att äta massa sötsaker.

Mamma tittar irriterat på mig och suckar. Hon lägger armarna i kors.

-Så kan du väl ändå inte gå, du visar ju hela brösten! säger hon och tittar på u-ringningen på min tröja. Herregud, du förstår väl ändå själv att du inte kan gå så?

Jag vänder fort på hela mig och går ut till hallen sur som ett bi, tar på mig mina skor och smäller i dörren när jag går ut. Jag går med armarna i kors och sparkar på gruset framför mig som jag ofta gör.

Efter en stunds promenad är jag äntligen framme vid sjön som jag och Ludwig bestämde att vi skulle mötas vid. Jag sträcker på ryggen och kastar bort min sura min och tar istället fram ett stort leende. Där borta, längst ut på bryggan sitter Ludwig och vinglar med benen och väntar på mig i skymningen. Han sitter där alldeles lycklig och väntar på en person som är så meningslös och är klädd i det vanliga. Jag tar ett djupt andetag och springer allt vad jag har fram på gräset.

-Hej Klara! säger Ludwig när jag tar upp första foten på bryggan.

Jag går fram, lika glad som innan och sätter mig tätt bredvid honom vid kanten av bryggan.

-Har saknat dig, säger han och ler.

-Vi träffades ju förra veckan, säger jag och fnissar.

-Jo, men, det kändes långt för mig, säger Ludwig och fnissar tillbaka.

Vi sitter tillsammans och pratar och skrattar i den svala luften. Framför oss finns det en jättestor sjö och små öar längre bort.

-Vad gjorde du i helgen? frågar Ludwig mig och mitt leende försvinner sakta.

-Jo, jag typ, du vet, ja, försöker jag få fram.

Han tittar frågande på mig som om det var något fel på mig.

-Jag sköt mig själv och låg på sjukhus i två hela nätter, säger jag klart och tydligt och ångrar vad det var som jag precis sa.

-Va? Men hur? säger Ludwig frågande.

Jag förklarar mer detaljerat för honom hur det gick till och hur jag mår nu.

-Så det är därför som du har ett stort plåster på armen? säger Ludwig och jag nickar.

-Apropå det, det är skamligt fult, säger jag och drar snabbt bort plåstret och det svider som jag vet inte vad.

-Men nej! säger Ludwig. Det spelar ingen roll om det är fult eller inte, det är där för att hjälpa dig.

Utseendet har ingen betydelse
om hur vacker du är.

Ett leende smyger fram på mina läppar, han gör mig nästan generad. Vi tar båda av oss våra skor och strumpor och stoppar ned våra nakna fötter i det iskalla vattnet.

-Bara tre dagar kvar, sedan är vi gott som skolpliktslösa, säger Ludwig.

-Tja, ser inte direkt fram emot att ställa mig uppe på scenen inför alla andra niondeklassare och deras föräldrar för att få en ros och en kram utav rektorn, säger jag och småskrattar.

-Exakt så är det för oss också, säger Ludwig och skrattar dubbelt så högt som mig.

Efter allt garv emellan oss blir det tyst en stund. Jag hör bara vindens sus och plasket vid våra fötter.

-Det är något som jag vill visa för dig, säger jag sakta.

Jag tar sakta ned min ena hand i vattnet och tar upp lite och lägger det på min arm och gnuggar. Jag gnuggar och gnuggar, till slut kommer mina ärr sakta fram.

-Jag har skadat mig själv, förlåt! säger jag och verkar helt förtvivlad. Men det var innan jag träffade dig.

-Klara, säger Ludwig och lägger sin varma hand på min. Det är ingen fara, jag förstår helt varför du valde att göra så.

Trycket inom mig lättar, jag tittar försiktigt in i hans ögon och han in i mina. Han ger mig till slut en varm och skön kram.