Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 22

Jag springer fort iväg ifrån busshållplatsen där jag precis har gått av upp för backen mot skolan, där Oliver sa att jag kunde möta upp honom. Jag tänker inte ens på att jag blir trött och andfådd, inte nu när jag är som argast. Jag kommer till slut fram till skolan och där möts jag en sprallig Oliver som står och hoppar med en ask i handen.

-Klara, jag har en gåva till dig! säger han och räcker fram en mörkblå, liten ask.

Jag tar emot den, men kastar hastigt bort den på marken långt bakom mig med ett falskt leende.

-Det var inte en prydnadssvan i glas där i, nej, nej, säger Oliver.

Han försöker närma sig mig och jag backar för varje steg han tar. Jag känner en stark doft av cigarettrök om honom, jag går backar så långt bak det bara går.

-Du har rökt, säger jag bestämt.

-Ja, och? säger Oliver och tittar frågande på mig.

-Vilket jävla stort svin du är! säger jag och stampar i marken. Hur kan du med att göra honom svartsjuk på ett förhållande som inte ens existerar?

-Men Klara, säger Oliver och jag backar ännu längre.

-Du närmare dig inte mig mer! Jag vill inte dö i lungcancer bara för att du ska vara så sunkig och röka, säger jag och utbrister i tårar. Du är den äckligaste människan som jag någonsin har träffat! Du träffar aldrig mig igen, aldrig!

Jag springer fort ifrån honom och springer genvägen hem, som jag alltid springer från en dag i helvetet. Jag springer och springer, tårarna bara sprutar mer och mer ut från mina ögon. Jag torkar med mina händer, men det kommer bara mer vätska. Till slut kommer jag fram till huset och smäller i dörren när jag kommer in. Mamma kommer fram till mig i hallen och försöker hålla om mig, men jag avstår.

-Men lille vän, vad är det som har hänt? säger hon. Följ med in till köket och berätta för oss.

Jag tvekar först, men följer sedan med henne in i köket där pappa sitter med uppspärrade ögon. Jag sätter mig ned på en stol och mamma ger mig en kopp te.

-Så, Klara, vad är det som händer egentligen? säger mamma och lägger sin hand över min.

-Du vet när jag bytte skola, snyftar jag och mamma nickar. Det var inte för att jag inte tyckte om lärarna, det var för att ingen tyckte om mig.

Det faller flera tårar på mina kinder. Det är så svårt och obehagligt att berätta det här.

-Sedan, när jag bytte skola trodde jag att det skulle bli bättre, men sanningen var att det bara blev sämre, säger jag och är helt dyngsur i ansiktet. Du har aldrig tänkt på att jag inte har tagit hem en kompis sedan lågstadiet?

-Men hjärtat, varför har du inte berättat detta tidigare? undrar pappa. Då hade vi kunnat prata med personalen på skolan om saken.

-Jag har försökt ta mitt liv tre hela gånger. Jag har skadat mig själv, säger jag och gnuggar te på min arm. Det är det som jag har sminket till.

Mamma tar försiktigt tag i min hand och håller om den hårdare än vad hon någonsin har gjort.

-Sedan hatar jag verkligen mitt namn, jag typ spyr inombords när jag hör någon säga det, säger jag och nästan skäms för det jag säger.

Jag tar ett djupt andetag och torkar mina tårar på kinderna.

-Och nu till det värsta. Jag har förlorat min enda bästa vän som är den enda som förstår mig, på grund utav den där jävla Oliver, säger jag och tårarna blir värre än någonsin. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra.

-Men lille hjärtat, säger mamma och reser sig upp.

Mamma och pappa håller om mig hårt och kraftfullt länge och väl.

-Inte ska du behöva känna såhär, säger pappa. Vi löser detta, jag lovar.