Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 19

Ludwig och jag promenerar ned för en hyfsat brant backe mot bryggan där vi satt för några dagar sedan. I det lite kalla, men ändå sköna vädret, på den halvmörka vägen håller vi varandras händer och går och nynnar på en underbar, glad trudelutt. Mitt ljusa hår fladdrar av de sköna vindarna och Ludwigs hår gör detsamma. Det känns så härligt nu när sommaren är här, inga tider att passa, inget plugg och inget retande. Man känner sig så fri.

-Du Klara, sisten ned för backen är en mes, säger Ludwig och börjar springa ned från backen i full fart.

-Men, jag springer inte i onödan, ropar jag och skrattar samtidigt som jag börjar springa ned jag med.

Vi susar ned båda två och kommer snabbt ned från backen. Ludwig är några få meter framför mig.

-Jag vann! säger Ludwig och sträcker upp sin arm i luften. Du är en mes!

-Men du fuskade ju, säger jag och skrattar så mycket så jag knappt får någon luft. Du sprang ju före mig.

Vi stannar upp mitt i stigen och får varsin skrattattack innan vi fortsätter att gå ned till sjön. Till slut kommer vi fram till bryggan. Vi går över gräset och går fram till bryggan. Vi kastar av oss våra skor och springer upp på bryggan och sätter oss vid kanten. Ludwig tar tag i min hand och håller i den hårt. Vi vinglar med våra bara ben upp i luften över det småvågiga vattnet. Det blir en lång tystnad, jag passar då på att höra fåglarnas kvitter och vågorna som plumsar upp på land.

-Ska vi bada? säger Ludwig och tittar på mig med ett flin.

-Men jag har ju inte ens badkläder med mig, säger jag.

Det enda jag har på mig är en mörkblå, ganska simpel klänningen, och underkläder förstås.

-Inte jag heller, säger Ludwig och drar av sig sin tröja. Skyll dig själv.

Jag tror inte mina ögon, han hoppar i vattnet med sina shorts på.

-Du är seriöst sjuk, säger jag och skrattar.

-Vad då? Om jag ska vara det så ska du också vara det, säger en pissblöt Ludwig och kommer fram till mig.

Han drar av mig min klänning och lägger den bredvid mig så att jag sitter i bara underkläder. Han drar försiktigt ned mig från bryggan, ned i det iskalla vattnet. Jag skriker så högt som jag bara kan och håller om Ludwig så hårt det bara går.

-Jag bottnar inte här. Bottnar jag här? säger jag snabbt. Gör jag det?

-Ja, du bottnar här, säger Ludwig och släpper taget om mig.

Jag fortsätter att skrika tills tårna nuddar botten, då skrattar jag istället.

-Du din! Varför drog du ned mig här? säger jag och skvätter vatten på Ludwig.

-Det är tråkigt att bada själv, säger han och skvätter vatten tillbaka samtidigt som han skrattar.

Efter att vi har skvätt vatten på varandra och sett ut som två fyraåringar som bråkar tar vi en paus och sätter oss på bryggan. Vattnet bara rinner ned från oss och hela bryggan blir genomvåt. Ludwig och jag utbrister i skratt så att tårarna rinner.

-Jag har inte haft så här kul på länge, säger jag och tar en paus från skrattandet. Inte sedan jag och Oliver gjorde slut.

-Vem är Oliver? frågar Ludwig och tittar på mig med stora ögon.

-Oj, förlåt, han var min pojkvän i tre år, säger jag. Men han valde att göra slut och skaffade en ny tjej istället.

Efter en stunds pratande i skymningen bestämmer vi oss för att gå tillbaka hemåt.

-Vad gör vi nu då? Vi är helt genomvåta och vi har ingen handduk, säger jag och går bort från bryggan.

-Vi får väl gå helt våta hem då, säger Ludwig och tar upp min klänning från bryggan och går fram till mig.

Han räcker fram klänningen och jag drar på mig den.

-Hellre att jag blöter ned ännu ett klädesplagg än att gå i underkläder bland folk, säger jag och börjar gå mot stigen och Ludwig strax därefter.

Efter att vi har promenerat ett tag kommer vi fram till uppfarten av min skola, jag har ingen aning om hur vi har kommit hit, vi måste gå väldigt fel.

-Tja, inte varje dag man går förbi helvetet, säger jag och utbrister i skratt och Ludwig förstår inte det roliga i det hela.

Vi fortsätter att gå fram på asfalten. Plötsligt hör jag tunga steg bakom mig och en välbekant röst som harklar sig. Ludwig och jag stannar hastigt upp.

-Klara, säger personen och jag vänder försiktigt på mig.

Jag kan inte förstå det jag ser just nu, en kille med brunt, snaggat hår, med en piercing i näsan, iklädd i ett par svarta byxor och en vit t-shirt. Där står han som jag inte har träffat på flera månader, han som sårade mig.

-Oliver, säger jag dystert och kollar ned i marken.

-Klara, jag måste få prata med dig, säger min gamla pojkvän och tar tag i mina händer.

-Jag borde gå nu, säger Ludwig och innan jag ens hinner säga emot är han borta.

Jag tittar på Oliver, eller snarare stirrar på honom och hela min kropp skakar.

-Jag vill ha tillbaka dig, säger Oliver och tittar in i mina ögon.

Jag vänder på mig och fortsätter att gå, så långt det bara går att komma ifrån honom.