Räddaren Av Mitt Liv

Kapitel 24

Jag tittar på mig själv i spegeln som hänger i vår hall och försöker hitta något vackert med mitt utseende. Men det går väl sådär när jag har småsyskon som absolut ska springa förbi och skrika och knuffa på mig. Dagens klädsel är väl det enda som ser någorlunda okej ut på mig. En helt vanlig, simpel, svart t-shirt och ett par rosa jeansshorts. För en gångs skull bär jag inte smink på armen, ärren syns hur tydligt som helst, men helt ärligt så bryr jag mig inte om det. Idag är det två hela veckor sedan som Ludwig sa de sista orden till mig, vi har inte pratat med varandra på så länge. Det jag håller på med är egentligen bara fånigt. Det är ingen idé med att bara sitta hemma hela dagarna och nästan försöka undvika honom.

-Mamma! ropar jag in till köket där mamma sitter. Jag går ut en sväng.

Idag, idag ska jag träffa Ludwig. Jag förflyttar mig från spegeln bort till det överfulla skostället och drar på mig skorna, öppnar ytterdörren och rusar ut. Jag möts av varmt tryck mot min kropp och det gör så ont i mina ögon så att jag måste kisa. Jag ångrar nästan att jag inte tog på mig mina solglasögon. Men jag har inte tid att jag springa in igen, bussen går om sju minuter mot Ludwig. Jag springer allt vad jag har ifrån bostadsområdet och folket runt omkring tror nog att jag är galen. Jag springer upp till vägen och ställer mig i busskuren där några få tanter står och tittar sig omkring. Jag flåsar och känner hur svetten rinner ur mig. Borde inte bussen komma snart. En tant som står bredvid mig med rullator kommer fram till mig.

-Ursäkta fröken, men, men är det så att vi har missat bussen? säger tanten och verkar helt förskräckt. Bussen skulle nämligen komma för två minuter sedan.

-Den är nog bara lite sen, säger jag och sträcker på mig lite försiktigt.

Lite sen kan vi ta och snacka om, efter tio hela minuter kommer äntligen den där bussen och tanten bredvid nästan jublar av lycka, jag bara suckar.

Efter att ha suttit på en proppfull, högljudd buss i en stund är det äntligen min tur att gå av. Så fort chauffören stannar bussen rusar jag ut mot gångbanan. Jag springer och springer mot Ludwigs hus, jag tror nog aldrig att jag har sprungit så här fort. När jag kommer fram till uppfarten av huset tvärbromsar jag hastigt. Jag flåsar lite samtidigt som mitt hjärta slår snabbt. Framför mig står det en grön, gammal Volvo, det är inte det som är det värsta. Utan det värsta är att Ludwig står och packar in stora flyttkartonger i bagaget. Karin får syn på mig och kommer hastigt fram och ställer sig bredvid mig.

-Vad är det som händer? frågar jag och tittar oroligt på henne.

-Ludwig har bestämt sig för att flytta hem till sin pappa, säger Karin och tar ett litet, diskret andetag.

-Men, bor han långt bort? Kommer att byta skola? frågar jag.

-Hans pappa bor ungefär sex timmar bort, säger Karin och jag springer fram till Ludwig i full fart.

Han håller i en stor kartong som han sedan ställer ned i bagaget i bilen.

-Kan vi prata lite? frågar jag honom samtidigt som han tar upp nästa låda från marken.

-Jag har inte tid, säger Ludwig och försöker nästan putta bort mig. Jag ska åka närsomhelst, gå hem du.

-Jag har sprungit som en galning för att hinna med bussen så att jag skulle kunna träffa dig och så är det allt du säger till mig, säger jag och lägger armarna i kors. Att jag ska gå, att jag ska vända om och gå igen.

Ludwig släpper blicken från marken och tittar upp på mig. Han ställer ned lådan på marken och följer med mig till trappan upp till dörren.

-Vad vill du prata om? säger Ludwig och tittar bort från mig.

-Det här. Varför lämnar du det bara? Varför lämnar du livet som du har här helt plötsligt? säger jag och försöker få honom att vrida tillbaka huvudet.

Att åka löser inga konflikter, du kommer aldrig ifrån dem om du inte överväger att lösa dem själv.

Ludwig fortsätter att titta bort och jag lägger min hand över hans varma.

-Du kan inte förneka sådant som du känner, säger jag och Ludwig vrider långsamt tillbaka sitt huvud mot mig. Titta mig i ögonen.

Han spärrar tveksamt upp sina ögon och tittar försiktigt in i mina.

-Säg mig, har du verkligen inga känslor för mig? frågar jag bestämt och Ludwig låter bli att svara.

Jag tittar försiktigt in i hans ögon och drar mina fingrar genom hans lena hår. Jag för min kropp närmare Ludwigs och stänger mina ögon. Jag för mina läppar mot hans och ger honom en snabb, men otrolig kyss. Jag öppnar sedan mina ögon och ser att Ludwig har blivit alldeles röd i ansiktet.

-Så, känner du ingenting för mig? säger jag och Ludwig hinner inte ens svara innan han reser sig upp.

Han springer iväg, jag antar att han bara tänker lämna mig, men jag har visst fel. Han springer iväg för att hejda sin pappa från att åka. Att han gör det, trots att han hans pappa har kört sex hela timmar för att hämta honom. Hans pappa blir helt vansinnig när han hör vad sin son säger åt honom att göra. Ludwig ropar på mig att komma och ett stort leende sprids på mina läppar. Jag rusar fram till honom och får en varm och mjuk kram. Inte bara en, utan flera stycken långa, härliga kramar.