Touched by you m.g.

Kapitel 6

Jag förstod inte vad det var, varför störde jag mig så fruktansvärt mycket på dom där tvillingarna. Timo hade ju rätt,jag kände dom inte ens. Kanske sagt typ 10 meningar om ens det. Så varför dömde jag dom så snabbt? Pappa hade varit fruktansvärt arg när jag bara stuckit från familjen Gunnarsen. Han var säkert rädd att företaget skulle förlora i det. Han bryr sig liksom nästan bara om sitt jävla företag...

Jag var tvungen att rensa tankarna. Min efterblivna adhd hjärna klarade inte av så här mycket frågetecken. Så tyst gick jag fram till min garderob och drog ut den tredje lådan åt vänster och tog fram ett ciggarett-paket. Kontrollerade att det låg en tändare i och stoppade sedan ner den i fickan. "Jag går ut!" Skrek jag i hallen åt mamma som var i köket. Sedan smällde jag igen dörren. Samtidigt som jag kände suget efter dom små cancerpinnarna ökade jag takten och kom snart ut i snön och började gå nerför gatan. Jag var tvungen att gömma mig om jag skulle röka. Min pappa var väldigt omtyckt här och han skulle förlora mycket om man fick reda på att hans dotter rökte.

Jag drog upp en cigarett och den neonrosa tändaren, tryckte filtret mot läpparna och lär lågan bränna änden. Långsamt och försiktigt drog jag in röken i lungorna samtidigt som jag kände hur alla tankar om tvillingarna och pappas alltför jobbiga företag bara försvann och ersattes av en skön känsla. Jag kände hur mina ben fortsatte gå men jag kunde inte fokusera på vart jag gick. Den enda tidsuppfattningen jag hade var när min cigarett började slockna. Då tände jag en till och fortsatte gå. Lördagssolen lyste över Karlaparken och jag ställde mig mot ett hus och blundade.

"Det er ikke godt å røyke"

Jag öppnade snabbt ögonen och såg antingen Marcus eller Martinus framför mig. Han hade en tjock svart jacka och det blonda håret var kammat åt sidan. Åter slöt jag ögonen och tog ännu ett bloss. "Låt mig bara" sa jag nonchalant. Jag hörde hur han suckade och fotsteg. Först trodde jag att han hade stuckit men så kände jag hur han nu stod precis bredvid mig. "Slutte å røyke" Sa han igen. Irriterat slet jag mig från min nikotin värld och såg på honom."Nu tycker jag att du slutar lägga dig i mitt liv och fokusera mer på ditt kändisliv okej?" Fräste jag och stirrade på honom, men han rörde inte en min. "Kan jeg få en?" Sa han istället och till min förvåning höll han fram handen. "Var det inte du som va emot rökning?" Frågade jag samtidigt som jag tog fram mitt paket och gav honom samt tändaren. Han tog ovant en cigarett och förde den mot läpparna. Jag såg granskande på medan han försökte tända den, vilket gick sådär. "Har du aldrig" började jag men just då lyckades han få glöd i den och drog ett djupt bloss. "For lenge siden" Sa han enkelt och gav mig paketet igen. 

Vi bara stod där och rökte. Ingen sa något och jag visste fortfarande inte vem av dom två det var. Tillslut sa han "vi finner pø Noe" Jag såg upp på honom. "Naah skulle inte tro det" sa jag lugnt."Kom igjen, vi går på skøyter" Jag såg på honom och började skratta! "Jag har aldrig åkt skridskor så glöm det!" Killen framför mig bara log och började knuffa mig mot tunnelbanan. Suckandes gav jag efter och lät mig ledas in i tunnelbanan. "Men jag har inge skridskor" Sa jag plötsligt precis när vi gått igenom tunnelbana spärrarna. "Det er lung, de låner seg akkurat som bowling" Sa han och log då han märkte att jag inte kom på några fler invändningar. "Det blir gøy!" Sa han och vi började gå mot tunnelbanan. 

Det dånande ljudet från tåget vi satt i fick mig att nästan somna och Marcus/Martinus fick bokstavligt talat dra upp mig när vi kom till Gamla stan. Vi började gå längst vattnet tills jag såg ett Starbucks "Vi går in hit först" Sa jag och drog med mig honom in. Nu skulle jag iallafall få veta vem av dom två det var. Det var nästan ingen kö och jag tänkte just gå fram när han hindrade mig. "Hva vil du ha?" Jag såg oförstående på honom "Det var meg som tvang deg til å bli me, så jeg byder" Sa han och log överdrivet. Jag ryckte på axlarna " En Carmel macchiato" Han nickade och gick fram till baristan "En Carmel macchiato og vanliga hot Chocolate, ehm Lollo og Marcus" 

Så det var Marcus. Det hade känts lite så. Det var liksom mer Martinus som drog dom dryga och idiotiska kommentarerna. Han betalade och vi gick tysta och hämtade våra varma drycker. Det var fruktansvärt gott och faktiskt lite lite mysigt att gå där på strandkajen. Förutom att Marcus var med dock. Hade Timo varit här hade jag aldrig velat gå hem. Jag hörde musik på avstånd och det verkade som om Marcus följde ljudet för det blev bara högre och högre. Tillslut kom vi fram till ett par stora högtalare, nedanför den lilla kullen såg vi hur flera åkte skridskor på det inramade området samtidigt som massa ljusslingor lyste upp isen. Klockan kunde inte vara mer än 14 och ändå var det inte direkt ljust ute. Marcus började gå neråt kullen och jag följde efter. Vi kom fram till någon slags reception.

 "hva har du for skostørrelse?" Frågade Marcus "Ehm 37 tror jag" Han vände sig om i receptionen igen och några sekunder senare gav han mig ett par vita skridskor. Själv höll han i ett par svarta. Vi gick till några bänkar som var utsatta precis innan skridskobanan. och jag tog av mina skor och började knyta skridskorna samtidigt som jag såg mig mer noggrant omkring. Dom hade spikat ner stora pålar vid varje hörn där stora ljusningar hängde. Jag ställde ifrån mig kaffekoppen och tittade upp på Marcus som redan var klar och stod upp och väntade på mig. "Kom igjen, det er ikke farlig" Flinade han och backade lite så jag skulle kunna resa mig. försiktigt la jag tyngden på mina ben. Det var svårt. Mina fötter ville bara glida iväg på den hala isen. Marcus skrattade "Det är inte kul! Fräste jag och tog tag i en stolpe för att inte ramla. "Her, går vi ut i midten" han räckte båda sina händer mot mig. Jag såg på honom "Nej jag klarar det själv" sa jag bestämt och släppte pålen. han ryckte på huvudet och började glida utåt mitten baklänges(!) Hur fuck kunde han. jag kunde knappt ta mig framåt liksom.

Tillslut hade jag tagit mig ut på mitten av banan och stod  där ostabilt medan Marcus cirkulerade runt mig. "Kan du bara stå still lita!" Hojtade jag irriterat och han tvärbromsade framför mig. "Kom igjen, la meg hjelpe deg" Bad han och sträckte åter ut sina händer. Suckandes tittade jag på dom med himlande ögon. Kunde det bli mycket värre än det här? Förmodligen inte, jag har inget att förlora förutom mina ben. Jag tog försiktigt tag i Marcus högra hand. Han log och började mycket långsamt åka baklänges så jag kunde åka framlänges. Han ökade tempot och mina fötter följde hans. Han släppte min hand och jag åkte själv. Jag kunde inte låta bli att skratta. 

Men så kände jag en ojämnhet i isen och hur min skridsko hakade fast i isen! Med en flätning ramlade jag framåt rakt in i Marcus som också ramlade så jag kom över honom! Jag kände hans varma kropp under mig och öppnade ögonen. Han log mot mig genom sina kisade bruna ögon innan han började skratta.

ett litet gulligt kapitel:)