Touched by you m.g.

kapitel 19

Jag försökte att le. Bredvid mig gick Marcus. Han hade envisats med att följa mig hem även om det började bli ljust. Ärligt talat var det knappast mörkt. Skymning kanske. Men ändå gick den blonde killen med dom bruna ögonen bredvid mig. Jag var tvungen att svagt titta upp när jag studerade honom, för tyvärr var han också som sin bror mycket längre än mig (Så är det att va kort lol)

"Jeg tror jeg trenger hjelp med svensk" Sa han och såg på mig "Jag er veldig god i svenska" Fortsatte han på sin dålig svenska och log. jag flinade mot honom. Det var en av mina favorit sysselsättningar att höra på Marcus när han försökte prata på svenska. "Jag önska att vi kunde vara hemma hos mig men huvet pappa, han är fortfarande galen på mig efter Åre incidenten" muttrade jag och sparkade till en snödriva. "Men vi kan godt være hjemme hos meg, hvis du vil?" Sa Marcus. "Det er ikke så langt herfra" Jag nickade och kollade på klockan. Pappa skulle inte undra vart jag va. "Sure, men är Martinus hemma?" Jag hade fortfarande svårt att vara i närheten av honom. I skolan var det lugnt för Marcus var med mig nu hela tiden, vilket inte Timo tyckte om hade jag märkt.

"Jag tror ikke det" Sa han och vi gick förbi min trappuppgång och fortsatte ner mot Karlaplan. 

-

"Velkommen til min cribb" Sa Marcus och låste upp dörren "Nei, vent på at du har vært her en gang" Jag nickade och klev in i den välbekanta hallan. Vi hängde av oss ytterkläderna och gick in  i den stora lägenheten. "Noen ganger tror jeg ikke-" Han avbröts av att Martinus kom ut till hallen "Nämen tjener Mar-" Även han avbröts sig och såg direkt på mig. "Nei, men hei Lollo, har vi møtt?" Flinade han i ett sarkastiskt leende. Jag såg snabbt på Marcus. Hans leende var helt borta och han stirrade ilsket på Martinus. Jag kände en svag oro i magen...

"Men jeg vil ikke bry deg, farvel Lollo" Och han bugade dramatiskt innan han lämnade hallen med ett brett flin. marcus stod. kvar nån sekund inna han hastigt vände sig mot mig. "Vi kan gå hvis du vil, beklager, jeg trodde virkelig at han ikke ville være hjemme" "Jeg er her!!" ropade Martinus tillbaka från vardagsrummet. "Det är lugnt, vi ska ju bara plugga" Sa jag och försökte mig på ett leende. Det misslyckade ganska grovt men jag ignorerade Marcus tvivlande blick och gick före mot en dörren där det tydligt stod MARCUS med tydliga bokstäver. Jag gläntade på dörren och kikade in. Till vänster stod en ganska stor säng, och en affisch med fotbollslaget Manchester United. Rakt framför mig stod ett svart skrivbord med en dator och massa papper, på andra väggen till höger var det bara en gigantisk garderob.

jag gick in och Marcus följde efter. Utan att veta vad jag skulle göra slog jag ner mig på sängkanten. Marcus själv satte sig på golvet. "Nå.. Svenskan" mumlade jag plötsligt nervös och tog fram några böcker ur min väska. Han gjorde detsamma. "Jeg forstår hva du sier, men jeg kan ikke stave så bra ..." Sa han och tog reste sig och hämtade ett anteckningsblock.

Vi satt där och skrev meningar, kopierade korta enkla noveller från en sida som hette Wattpad (Wink hink Marcus har läst era noveller) Vi hittade till och med några som handlade om honom och hans bror. bland annat en som hette Touched by you 

"Marcus?" Han såg upp från anteckningsboken och hans otroligt fina ögon mötte mina "Varför är ni inte.. Artister längre?" Han såg hastigt ner och bet sig i läppen. Fan jag skulle inte ha frågat det där. "Förlåt" Sa jag hastigt. Han skakade på huvudet "Ikke si unnskyld, Det er på grunn av Martinus" Jag såg frågande på honom. "Hva han gjorde med deg, har han gjort med andre jenter" 

Jag öppnade munnen men visste inte vad jag skulle säga. Det kändes helt konstigt. Han la fundersamt sin hand på mitt knä och såg på mig. "Da pappa fant ut, ble han gaærn og tvunget oss til å hoppe av med artisteriet" Jag hoppade ner på golvet bredvid honom och utan att tänka tog jag hans hårt spända hand. det hade blivit små månliknande sår på handflatan från naglarna... "Det kommer bli bra Marcus" Marcus drog ett darrande andetag och såg på våra sammanflätade händer. " tror du det?" mumlade han. Jag nickade och kramade hans hand extra hårt. 

Då böjde han sig snabbt fram och pussade lätt min kind. En varm känsla spred sig i magen och jag darrade till. Marcus log "takk" Sa han enkelt. Jag log och plötsligt lutade jag mig ännu mer mot honom och lät våra läppar möta varandra. Jag kände hur han först stelnade till men sen snabbt kysste tillbaka. Hans läppar var mjuka mot mina. I mitt huvud snurrade det och jag visste inte riktigt vad jag höll på med. Var jag galen? Marcus la lätt sin andra hand vid min kind och strök den lätt.

När han drog sig ur såg jag nervöst ner i marken. Jag visste inte riktigt vad jag nyss gjort. Men det kändes så rätt..  Då rycktes dörren upp och där stod Martinus. Jag backade snabbt undan från Marcus och såg skrämt på honom. Marcus själv hade rest sig upp. "Nå som du fortalte den berørende lille historien at du ikke ville fortelle noen! Skrev vi ikke en kontrakt med Jon?" Fräste Martinus. Jag kände igen hans galna blick från den kalla kvällen och rös till.

"Jeg stoler på henne!" sa manus och såg ilsket på sin bror "så kan jeg kanskje fortelle er till pappa" Sa Martinus till svar och flinade. Marcus blick förändrades snabbt och han gick hotfullt mot Martinus. Jag hade nu också rest mig upp men stod på avstånd. Oförmögen till att göra något "Hvis du sier noe til far, vil jeg ikke møte henne? Det var ikke meg som lå med mange uskyldige jenter, så hvorfor må jeg følge regelen?" Väste han knappt hörbart mot Martinus.

"Fordi jeg ikke liker å se er sammen!"