Touched by you m.g.

kapitel 12

Jag vaknade upp med ett ryck! det ömmade på min hals och kvällen från igår kom tillbaks! Jag kände hur paniken grep mig och jag började åter gråta okontrollerat. En dörr slogs upp och in kom Marcus. Snart satt han vid min sida och höll om mig. Jag grät och grät och grät och visste inte hur länge jag hade gråtit när han tillslut släppte mig. Snabbt torkade jag mina tårar utan att se på honom. "hvordan går det med deg?" Frågade han och strök bort en tår från min kind. Jag rodnade svagt, egentligen betedde jag mig som en tönt inför honom. Han måste tycka att jag är jätte barnslig. "Det är okej" Sa jag och bet mig i läppen. Marcus la fjäderlätt sina fingrar vid min hals och började stryka runt konturerna av märkena som Martinus lämnat på mig "Han vil aldri røre deg igjen, hvis han gjør det, dreper jeg ham" viskade Marcus och smekte lätt över mitt nyckelben.

Nu när tårarna var borta kollade jag mig omkring. Vi var i ett ganska stort sovrum md vita väggar. Det fanns en svart dörr som måste leda ut till resten av huset och den lilla dörren som Marcus kom ut ifrån. "Vi er i min hytte, du sovnet og jeg trodde ikke det var så smart å ta deg hjem" Sa Marcus snabbt och log osäkert. Jag såg mig om i sängen. Den var tillräckligt stor för att få plats med två, men det såg bäddat ut på den andra sidan. " Vart sov du?" Frågade jag tyst och bet mig i läppen. Han ryckte på huvudet och pekade på en svart fåtölj som stod i hörnet. Jag drog efter andan "Men Marcus..." viskade jag tyst. Plötsligt var min hand vid hans kind och jag smekte den enkelt. "Du hade inte behövt" Jag förflyttade min hand till hans käklinje och följde den med mina fingrar.

Plötsligt insåg jag vad jag höll på med och drog snabbt tillbaka handen. Värmen spred sig som en löpeld och jag såg generat ner på täcket och mina nu hårt sammanflätade händer. "Förlåt, jag vet inte-" Han satte ett finger över mina läppar, med den andra handen tog han en av mina och placerade den åter vid hans egna kind. häftigt drog jag efter andan, strök med tummen över hans panna "ikke slute" Viskade Marcus. Hans röst var raspigare än förut och han slöt ögonen.

---

"Du kommer inte få gå ut mer på hela resan!" Ropade pappa efter mig. Jag hade för länge sedan gett upp att få försöka förklara. Nu satt jag bara på sängen till mitt rum och hörde honom skrika på mig. "Från och med nu ska du stanna på rummet! Du får inte åka mer skidor!" Sa han skarpt. Jag nickade tyst men undrade samtidigt vad han hade tänkt att jag skulle göra hela dagarna?       Pappa verkade vilja locka fram min ilska på nått sätt. Han ville bokstavligt provocera mig... "Vem är det som har gjort dom där märkena då!" Skrek han och pekade anklagande mot min hals. Snabbt la jag automatiskt min hand över. "Tro inte att jag är dum! Jag såg dom där pojkarna från Gunnarsen! Inte för att jag har något emot deras pappa men dom två är verkligen inte okej! Jag vill aldrig mer se dig med någon av dom!" Vrålade han. Jag kände hur en ensam tår rann ner över min kind...

Jag la mig på min säng och grät tyst in i kudden när pappa hade stängt dörren. Det var så tomt och jag önskade att någon skulle kunna hålla om mig, jag önskade att Marcus skulle hålla om mig. Krama mig sådär hårt, och känna lukten av honom... Jag saknade honom. Och det enda som jag önskade nu var att han skulle vara nära mig n, han skulle- *Ring* Jag tog sakta min mobil "Okänt nummer":

-Lo-lolita
Hulkade jag svagt. Jag ville inte att vem det än var skulle höra att jag grät.

-hva har skjedd hvorfor gråter du?
Sa Marcus röst. Jag suckade lättat och kände hur en tyngd bara lyftes från mitt hjärta.

Jag berättade för Marcus vad pappa sagt. Han verkade förstå mig och det var så skönt att bara prata med någon, och speciellt Marcus. Han var så bra på att lyssna. Jag vet inte hur länge vi pratade, men det kändes som med honom flög tiden iväg. Alltför snart var han tvungen att gå.

Jag la ifrån mig mobilen och stirrade upp i taket. Min hand fingrade på märkena vid min hals och nyckelben, varför kände jag mig så trygg runt Marcus? Vad var det med honom... Sen dag ett jag såg honom hade han faktiskt inte sagt ett ont ord till mig. Det var egentligen hans bror. Hans vidriga hemska bror. Åter igen plingade min mobil till och jag tog upp den. Ett sms från Timo:

Hej fina, saknar dig fett mycket asså kom heeemm:( Ly<3

Jag log åt sms:et och skrev ett snabbt svar innan jag åter la mig i sängen. Jag var fortfarande trött efter kvällen och pappas bråk...

DUNK...DUNK

Jag reste mig snabbt upp! Det var mörkt i rummet och klockan var 19.35. Snabbt snurrade jag runt mot mitt fönster där jag hade hört det dunkande ljudet och tittade ut. Där nere Stod Marcus... Ett leende kom fram på mina läppar och jag öppnade fönstret. Men tydligen hade Marcus inte sett mig för en till snöboll kom flygande och träffade mig rakt i ansiktet! Jag skrek till och hoppade bakåt! "oh! Unnskyld" Hörde jag Marcus hesa röst där nerifrån. 

Försiktigt kikade jag fram. Där stod han och skrattade. "Kan jeg komme opp?" Frågade han och ryckte lite oskyldigt på axlarna. ett lätt skratt slapp ur mig " Hur hade du tänkt komma upp hit då?" Flinade jag och såg på honom. Hans bruna mörka ögon mötte mina grå. "Ikke se firestegen?" Sa han då och pekade på väggen bredvid mig. Chockat såg jag på den! Varför hade jag inte använt den igår? Smart...

"Sure" Sa jag. Marcus log ännu en gång innan han började den enkla klättringen. Snart såg jag hans huvud sticka upp över fönsterkarmen och sen kom hela han. "Det var vanskelig" Sa han och såg sig om innan han slängde av sig sina ytterkläder. Han hade på sig en hoodie från Gant samt ett par svarta jeans. Själv stod jag där i ett par mjukisbyxor och en crop top. Vi båda synade varandra någon sekund. "kom" Sa Marcus sedan och satte sig med en duns i sängen. Jag följde tveksamt efter. "Skal vi se noen film? Vi kan koble mobilen min til tv" Sa Marcus och nickade åt den dammiga tv:en som stod i hörnet. Jag nickade och snart var vi inne på Netflix. "Vi kollar INTE på skräck!" Sa jag bestämt. Marcus flinade " Sure  du bestemmer deg" Ett elakt smil kom fram på mina läppar " Jag vill se angry birds" Marcus utstötte en hög klagande suck och jag började skratta "Jeg ber uansett bortsett fra Angry birds" Gnällde han och drog tag i min midja så jag ramlade ner i sängen.

Ett lätt skrik skratt for ur mig och Marcus skrattade glatt. " vi sjakker ikke å se angry birds" Sa han och la sig på mig men höll uppe sin tyngd med händerna. Plötsligt var han nära... Vi andades in samma luft och våra näsor snuddade nästan. Ögonen var närmare än vad dom någonsin varit...

//xoxo