Touched by you m.g.

Kapitel 21

"Vart är du!" skrek jag och tog fram min jacka igen. Jag hörde hur han tvekade. "J-jag vvet inte" Då tog jag fram min mobil och gick in på Snapchat. Mina fingrar darrade när jag zoomade ut så jag kom fram till snapkartan. Där var Timo bara nått kvarter ifrån mig. "Det är lugnt jag kommer! Stå bara helt stilla!" Fick jag fram och rusade ut i hallen där jag snabbare än någonsin fick på mig mina skor och snart var jag ute i det blåsande ovädret. "Timo vad gör du?!" Ropade jag samtidigt som jag började springa uppför gatan. "Ehm j-jag sitter ner" "okej men-" jag avbröt mig av att en stark blixt slog ifrån himlen och regnet började ösa ner på den redan blöta gatan.

Jag såg på kartan att jag kom närmare för varje minut. Nu var det bara några minuter till så-samtalet avbröts och jag såg i panik på min mobil! Mitt hår var nu stripigt och jackan var genomblöt likaså mins kläder inpå trosorna.

Men jag joggade upp för den sista backen. Jag hörde svagt några mörka röster. Kanske hade Timo ringt sina vänner och bett dom om hjälp. Jag gick darrande mot ljudet av dom mörka rösterna. Men regnet och åskan lät för mycket för att kunna uppfatta något av vad dom sa. Jag lutade mig försiktigt runt ett hörn och såg dom. Allihopa... Där var Isak, Ludwig och Lucas. Och precis bredvid dom stod två andra killar. Timo och Martinus...

Deras kläder var liks blöta som mina men dom verkade inte bry sig. Ludwig, Isak och Lucas stod bara och garva som om det roligaste i universum hade hänt medan Martinus viskade allvarligt med Timo. Jag drog hårt efter andan. Vad menades med det här? Varför skrattade dom. Varför var Timo så lugn? Jag gick osäkert fram från mitt hörn. Först märkte dom inte mig utan var alltför upptagna men sen tystande dom en efter en...

"Lolita vad-" Började Timo men avbröts av Martinus "Hei Lolita. ser du? Timo ser i veldig levande ut" Han flinade elakt mot mig. Men jag förstod inte. Varför var dom alla samlade. "du fortsatt ikke forstår? Herregud, Anyways Timo løy. han bor og føles bra din stygge hore"

Jag såg snabbt på Timo. Han tittade inte ner i marken utan genomborrade mig med sim blick."Timo? Är... är det sant?" Viskade jag svagt och undrade i bakhuvudet om han kunde höra för regnet som bara fortsatte ösa ner. Timo släppte mig inte med blicken och snart såg jag ett litet leende vid hans läppar. "Du är så jävla lättlurad"

Mina ben kunde inte hjälpa det. Jag bakade mot närmaste husvägg och såg på dom. Martinus ägnade mig inte ens en blick men Timo... Han stirrade äcklat på mig som om jag var ett äckligt kryp som måste bort. "Du kan gå!" Fräste han till mig.
Då vaknade min hjärna. Jag stapplade ifrån den iskalla väggen och gick över den branta kullerstensgatan mot honom. "Vad är det med dig? Gå hem Lolita" skrek han åt mig då jag inte lydde. Men jag kunde inte... det var som att det inte var jag som handlade utan någon annan. När orden kom ut ur munnen var det inte jag som pratade. "Hur kunde du?! Hur fuck kunde du!" Skrek jag och slog på honom med mina helt dränkta knytnävar. Han stod still och tog inte bort mins trummande knytnävar.

Jag slutade slå och rände iväg!
Det här skulle jag aldrig förlåta.

Är ni fortfarande Team Timo?;)