Touched by you m.g.

kapitel 10

Framför mig stod Martinus! Martinus Gunnarsen som jag inte skulle behöva träffa på en vecka... Jag kände hur glädjen bara pyste ur mig som en ballong. "Noe hei Lollo, hva moro å møte" Sa han och log överdrivet mot mig. Hans kinder var röda av kylan och jag la märke till att han hade ett födelsemärke ovanför läppen. "Vad gör du här..?" suckade jag nästan besviket och synade honom. Han log fortfarande. "Hva tror du? Jeg går slalom, hva gjør du her da?" Flinade han "Er du ikke glad for å se meg?" La han till när jag inte svarade. "Jätte glad.." sa jag och höjde mina händer långsamt upp i luften samtidigt som jag himlade med ögonen. Sedan backade jag undan och log sarkastiskt "Nu ska jag låta den kända Martinius gå förbi mig och låtsas att vi aldrig träffats" Han höjde på ögonbrynen vilket fick honom att se ut som än ännu större idiot än vad han redan var. "For det første er jeg MartINUS, og for det andre tror jeg du bør slutte å være så freaky" Till svar bugade jag för honom. Han såg konstigt på mig innan han började gå "Ser deg!" ropade han över axeln. "Det hoppas jag verkligen inte" Sa jag tyst för mig själv.

Plötsligt hade all min munterhet försvunnit. Det enda jag nu tänkte på var hur hemsk denna vecka skulle bli. Om jag inte lyckade hålla mig undan från Martinus skulle det sluta med att jag mördade någon. Med ilskna steg återvände jag till hotellet, samtidigt som jag tänkte hemska tankar om Martinus. Jag hatade hur han betedde sig, som om han trodde han var Rihanna eller något sånt. Han var bara en fjuttig liten norsk apa som sjöng falskt!

-

"Jag åker nu!" Ropade jag till pappa som stod några meter bakom mig. Jag lät mig tippa över bergskanten och kände hur skidorna tog över kontrollen. Det kändes så fritt att jag började skratta bakom hjälmen. Hastigt gjorde jag en sväng och snön sprutade runt om mig. Allt gick på mindre än en minut. Snart var jag nere ur backen och det adrenalinet jag fått var som bortblåst me vinden. Jag åkte till ett par bänkar och satte mig ner, knäppte av mina skidor.

Det hade gått 3 dagar och jag hade inte ens sett Martinus. Hans bror hade jag dock sett ett par gånger. Han bara dök upp vissa gånger. Ståendes vid hotelldörren som om han väntade på någon, vid korvkiosken, och just nu. Ungefär 50 meter ifrån mig pratandes med några tjejer. Båda tjejerna hade långt blont hår, väldigt vackra ärligt talat. Marcus log stort mot dom samtidigt som han verkade signera deras hjälmar. Då han skrivit sin finfina autograf lyfte han på blicken. Men han tittade inte på dom två blonda tjejerna, utan på mig. Även fast det var stort avstånd mellan oss två verkade jag mig se dom bruna ögonen. Jag ville titta ner, jag borde inte ens titta på honom. Men av någon anledning kunde jag inte. Det vara bara helt omöjligt att slita blicken från honom. Men så vände Marcus bort blicken och riktade den åter mot tjejerna, och förtrollningen bröts! Vad hade hänt? Varför kunde jag inte sluta titta på honom?

Irriterat ruskade jag på huvudet. Jag kanske höll på att bli förkyld eller något. Marcus är inte speciell, han är bara en kille som har en förfärlig brorsa. Jag reste mig upp och började gå bort från backen. Jag kom närmare och närmare honom. Han stod nu själv och tittade ner på sina skor. Om jag snabbt gick förbi honom skulle han säkert inte märka mig. Det gick ju jätte mycket människor här. Snabbt ökade jag takten och såg besvärat ner på mina pjäxor, jag höll mina skidor och stavar i ett fast grepp. Nu var jag bar 10 meter ifrån honom. Jag kunde inte låta bli att titta upp på honom. Men han tittade redan på mig. jag kände hur jag blev varm om kinderna. "hei lolita" Sa han och log. Jag öppnade munnen för att säga något tillbaka men jag kunde bara inte. orden kom inte ut ur min mun och jag kände mig helt förlamad. Så jag nickade dumt till svar. Han såg på mig ett tag och fastande sedan vid mina skidor. "Vil du ha hjelp?" mumlade han och pekade åt skidorna. Först tänkte jag tacka nej men han hade redan tagit mina skidor så att jag bara behövde hålla i stavarna. Jag kände mig otroligt korkad.

Vi började gå längst huvudgatan utan att säga något mer. Jag visste inte ens som jag kunde prata längre. Men det var ingen stel tystnad. Det kändes som om jag gick där med... Timo. Mina kinder rodnade och jag bet mig själv i läppen. Hur kan jag ens jämföra Marcus med Timo?

"Martinus snakker mye om deg, har du møtt ham?" Sa plötsligt Marcus och tittade upp mig. Jag nickade "Ehm jag stötte på honom första dan" Marcus nickade och stannade sedan, jag likaså. "Martinus er spesiell, jeg vil at du skal være forsiktig når du er i nærheten av ham" Fortsatte han. Jag såg chockat på honom. Varför ville han det?

"Varför skulle jag behöva vara försiktig?" Frågade jag. och såg upp mot Marcus. Han log lite sorgset och drog mig undan så att vi inte stod mitt i huvudgatan. "Bare vær forsiktig, jeg har sett hvordan han oppfører seg rundt deg ... Jeg vil ikke at noe ondt skal skje med deg "

Jag bara stirrade på honom. Vad hade han nyss sagt. I mitt huvud surrade det tusen frågor men jag kunde inte få fram en enda av dom. Marcus log. "ehm, jag menar okej" fick jag fram och såg på honom. Av det tydliga ljuset från snön och solen kunde jag se varenda detalj i hans ensikte, dom små fräknarna runt hans näsa. Han stod också väldigt nära, väldigt nära... Jag backade snabbt ett steg och såg ner på mina händer som var röda av kyla. Marcus hade också verkat märka dom. Snabbt drog han av sig sina egna handskar och räckte dom åt mig"Her kan du ta dem" sa han. Jag skakade snabbt på huvudet "Det är lugnt" Men han drog inte tillbaka dom, han höll envist fram dom. Jag himlade med ögonen och ett lätt skratt slapp ur mig "Okej då di envisa jävel!" Sa jag och log. Handskarna var fortfarande varma från Marcus och det kändes som om jag var i en bastu med mina händer. Jag kunde inte låta bli att sucka.

"Tack" Sa jag och vi började utan vidare gå igen. Det kändes bra att gå här med Marcus, för bra... Vi stannade utanför mitt hotell. Tydligen bodde Marcus och hans familj ien av dom lyxiga stugorna längre ner i byn. "Det var morsomt å møte deg.." Sa Marcus och gav mig ännu ett av hans leende. Jag kunde inte låte bli att le tilllbaka. "Ja detsamma" mumlade jag, "Tack för hjälpen" Jag pekade mot skidorna som stod lutar mot väggen. "ikke noe problem" Sa han och höjde handen innan han vände sig om. 

Det kändes fel. Jag ville inte att han skulle gå, och snart skulle han svänga runt hörnet och kanske skulle jag inte träffa honom mer. "Marcus!" Hans namn hade slinkigt ut ur min mun innan jag hunnit tänka efter. han vände sig snabbt om och såg på mig. Dom bruna varma ögonen såg rakt in i mina grå. "V..vi s-es väll?" Stammade jag fram. 

Marcus leende blev ännu bredare. "hvis du vil, farvel, Lolita, ser deg"