Touched by you m.g.

kapitel14

Jeg vet ikke, så han bare i mestereLolita pov

jag såg mig om en sista gång i lobbyn. Pappa stod vid disken och checkade ut oss. Han var fortfarande arg på mig och sa bara mitt namn om det var något väldigt viktigt. Några meter bort stod mamma och Chessy. Jag ville inte prata med någon utan bara komma hem och gömma mig under täckt, glömma allt som hade hänt. Pappa kom gåendes och vi började alla gå med tystnad . Det var fortfarande lika tyst när vi klev in i bilen. Inte ens Chessy sa något för ovanligheternas skull. Snabbt kopplade jag i mina hörlurar och lutade huvudet mot fönstret. Önska att tiden skulle gå snabbare...

---

"Jag är inte hungrig" muttrade jag tyst. Mamma såg anklagande på mig i några sekunder innan hon tyst stängde dörren. Åter igen borrade jag in huvudet i kudden och suckade. Jag orkade inte gå till skolan imorgon. Jag skulle behöva se Martinus... Bara tanken skrämde mig så grovt att jag knappt kunde sänka klart. Det kände så otroligt att jag skulle se honom varje dag. Han hade försökt ligga med mig. Om pappa bara visste, eller ännu värre. Om Timo visste. Då skulle både jag och Martinus vara körda. Min mobil hade plingar oavbrutet sen vi kom hem så tillslut hade jag slängt den över hela rummet så att det bildas en ännu större spricka. Dock hade det varit en dålig ide' då jag absolut inte kunde nå den nu och stänga av det förbannade piss ljudet! Argt väne jag mig om i sängen. Det skulle bli omöjligt att somna det visste jag mycket väl. Men för att stänga ute allt så knep jag ihop ögonen och försökte fokusera på något som gjorde mig lugn. Ett par bruna ögon dök upp..

Med hasande steg gick jag in genom skolenttre'n. Jag hade sett till att vara där tidigt så det inte skulle vara så mycket folk där. Utan problem tog jag mig fram till mitt skåp och låste in mina saker. Hela min kropp skrek av motvilja. Jag ville inte vara här, jag ville inte träffa någon. 

För att inte märkas började jag tyst gå mot No salen där vi skulle ha våran första lektion. Det var inte någon där en och lättat sjönk jag ner på golvet. Jag vet inte hur länge jag satt där men snart började mina klasskamrater komma. Dom krattade skvallrade som om det vore vilken måndag som helst, vilket det förmodligen var för dom. Men jag önskade att dom kunde tona ner lite, deras gälla röster fick mig att komma ihåg mina skrik från när Martinus... Jag kunde inte ens avsluta meningen i mitt huvud. Om han kom gående nu i korridoren skulle jag bryta ihop.

"Lolitaa!" Jag såg upp. Mot mig kom Timo med världens finaste leende. Han drog upp mig från golvet och omfamnade mig. Lättat borrade jag in mitt huvud mot hans axel och liksom anades in hela honom. När Timo var med kunde inget ont hända. Han skulle döda alla som försökte ge sig på mig. Med den betryggande känslan släppte jag honom och vi gick in i den redan stökiga No salen. 

Lektionen gick alldeles för snabbt och jag började gruva mig mot lunchen. förmodligen skulle Marcus och Martinus sitta med oss, och det skulle jag inte klara av. Jag kände på mig det då våran nästa lektion startade. Flera gånger gav Timo mig en fundersam blick, han verkade märka att något inte stämde. Men jag försökte hålla modet upp då vi långsamt började gå mot matsalen. "Vad är det med dig idag?" Frågade han när jag skyggt gömde mig bakom hans rygg då vi kom allt närmare matsalen. Jag släppte honom snabbt och drog automatiskt upp min polokrage vilket var det enda i min garderob som kunde täcka mina sugmärken som envist satt kvar på min hals.

" Det är inget, är bara trött ljög jag och drog sammanbitet in luft när jag såg Isak, Ludwig, Lucas och... Marcus. Marcus stod där som en stadig klippa och såg sig oroligt omkring. Våra blickar möttes och han log. men jag besvarade inte leendet utan började söka efter hans bror som måste vara här någonstans. " Nämen tjena!" Ropade Isak och dunkade Timo i ryggen vilket tvingade mig att släppa honom. För att försöka skydda mig själv slog jag armarna runt mig själv och stirrade envist ner i golvet. Killarna hälsade på mig också innan vi började gå mot kön. Jag märkte snabbt att Marcus gick bakom mig som en beskyddande sköld, han ville hjälpa mig, skydda mig från sin egen bror. Jag fick ett svagt leende på mina läppar vid tanken.

När vi satte oss tittade alla på Martinus tomma stol. Vide det här laget var dom båda tvillingarna alltid med oss. "Vart är Tinus?" Frågade Timo och tog ett stort bett av sin macka. Marcus slängde en snabb blick på mig och svarade "Jeg vet ikke, så han bare i mestere" Jag slängde en snabb blick över axeln. Runt om mig gick massa elever och lärare men jag såg inte någon- Jo där... Längst fram i kön stod han. Med sina maskulina axlar och självsäkra flin som jag så tydligt kom ihåg. Min puls höjdes och jag kände mig yr. Både Timo och Marcus tittade oroligt på mig men jag kunde inte låtsas längre. En ensam tår rann ner för min kind då Martinus satte sig vid vårat bord. "Savnet meg?" Sa han och log mot alla.Hans blick stannade kvar på mig. Långsamt såg jag upp på honom. Dom bruna ögonen stirrade intensivt in i mina och han fick ett svagt leende på läpparna. "Vel. Hvordan var loven?"