Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

32. DEN STORA BJÖRNEN (del 2)

Skuldkänslorna gjorde det helt omöjligt att få ner en enda matbit till. Det var mycket som hade ändrat sig sedan han var min bror, men de mörka ögonen som såg lugnt på mig var samma, bara med ett annat djup.

Jag ville be om ursäkt för att jag inte funnits där när han behövde mig, men jag visste inte vilka ord jag skulle använda. Allt lät för enkelt, för banalt.

"Hur är det Kel?"

Hur kunde Esben låta så lugn? Alla känslor jag hade, som inte var innefrusna i mitt inre isblock, virvlade istället runt likt en snöstorm.

"Kel...?"


Jag hade fortfarande tunghäfta. Måste försöka säga någonting. Jag tog ett andetag.


"Jag är ledsen att jag inte var där, det borde jag ha varit."

"Var borde du ha varit någonstans?"

Esben såg förvånad ut.


"När du var skadad... jag borde ha varit där... men det var jag inte... jag tänkte bara på mig själv... eller jag tänkte... "

Slutet var bara en knappt hörbar viskning. Jag kände hur jag skalv i hela kroppen.Esben kom bort till mig och höll om mig, försiktigt som om han höll i någonting ömtåligt. Hans armar var varma. Det kändes tryggt.

"Kel, du behöver inte fundera på det. Dina systrar, eller om det var kusiner, gjorde ett alldeles utomordentligt jobb, tack vare att de fått tillgång till dina minnen."

Mina minnen. Jag kände ett stygn av svartsjuka. De andra trädälvorna hade klarat sig utmärkt utan min vidare hjälp. Hur ologiskt det än verkade, ville jag ha min Esben för mig själv just nu och hade inte lust att dela honom med någon. Jag kände mig tjurig.

"Jaha, var det någon speciell som du tyckte bra om?"

Esben skrattade mjukt.

"Du är fortfarande min favoritträdälva."


Jag slappnade av lite och lät honom hålla om mig. Esben fortsatte att prata, med bara en kort paus, utan att vänta på mina invändningar.

"Kommer du ihåg när Helena precis hade dött, och jag höll på att riva hela västra flygeln på det kungliga slottet?"

Jag nickade lite. Hur skulle jag kunna glömma någonting sådant? Esben väntade egentligen inte på att jag skulle svara. Hans röst var låg som om det funnits flera personer i rummet och det bara var meningen att jag skulle höra vad han sade.

"All den förstörelse som jag åstadkom då, hade inte det minsta med mina medmänniskors välgång att göra. Alla hanterar vi sorg på olika vis, det går inte att säga för en annan person att det är fel."

"Vad säger fader Holt?", viskade jag.

"Fader Holt lika så, han lämnade dig hemma hos mina föräldrar, för att han var tyngd av sorg och inte orkade ta hand om ett barn just då. Det går inte att säga att han tänkte på någon annans bästa heller. Det finns stunder när man helt enkelt inte orkar."

Esben gjorde en kort paus och verkade fundera lite.

"Tidigare sa jag att jag ville visa dig någonting..."

När det blev tyst tittade jag upp.

"Ja?"

Esben verkade titta långt framför sig.


"När Helena dog var det som om någonting gick sönder inom mig, ungefär som när man krossar ett rått ägg. En vrede och en styrka rann ut i min kropp, som jag aldrig känt förut. Det var en del av mig själv som var helt ny och jag kunde inte kontrollera den."