Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

28. DET FÖRDÖMDA GIFTET (del 2)

Jag skyndade mig in i tältet och nickade bara ett kort tack till Ruben och Rafael, som försvann för att bära in nästa behövande. Alec låg på en brits nära ena tältväggen. Han brann av feber och ögonen var blanka. Kläderna var blodfläckade och smutsiga. En del blod var färskt medan annat var gammalt och torkat. Det var svårt att avgöra om allt var hans eget eller om det även var andras blod.

Jag försökte mig på ett lugnande leende samtidigt som jag kände med handen över hans varma och fuktiga panna.

"Jag är här nu, vännen min, allt kommer att bli bra."


Jag vet inte vem jag försökte övertyga mest, Alec eller mig själv.


"Hej Kel...", Alec försökte le tillbaks, men leendet förvreds i en grimas och han slöt ögonen.
Casia gav mig en sax så jag kunde klippa upp Alecs kläder. Under tunikan, mot bröstet i höjd med hjärtat, hittade jag lindbladet, tilltufsat och medfaret, men där var det. Min Alec, han hade förstått det meddelande som jag hade försökt lämna till honom. Jag strök med lätta fingertoppar över hans kind. "Kommer du ihåg, Alec, vi ska gifta oss."

Jag visste inte om han hörde mig.

"Det är det sista jag glömmer", han gjorde en paus, rösten var hes och flämtande.

Han hade en mängd mindre skärsår som ändå blödde ymnigt. Casia hade redan plockat fram rengöringsutrustning och saker för att sy ihop såren. Jag hämtade en flaska och hällde upp lite i en kopp.

"Drick det här, det är smärtstillande och febernedsättande."

Alec svalde och gjorde en ny grimas. Han fattade min hand och greppet var märkligt kraftlöst.


"Kel, vad som än händer och innan jag börjar svamla en massa, så vill jag säga att jag älskar dig."

Jag la ett finger över hans läppar, "Sch, jag vet, jag älskar dig också. Spar på krafterna nu." Jag kom ihåg förra gången som jag skött om Alec när han svävade mellan liv och död. Det var då som mitt liv hade börjat, kändes det som.

En evighet sedan.

Det hade gått bra den gången och det skulle gå bra den här gången också.

Det måste gå bra!

Jag kände hur hjärtat sjönk när jag såg ett sår som han hade i sidan. En pil hade slitit upp ett ordentligt köttsår, som var svart av gift. Giftet måste skäras bort.

Jag såg mig om för att få hjälp av ett fältskär, men de var upptagna av mer komplicerade sår. Det gällde att handla snabbt innan giftet åt sig inåt.

Kunde de inte ha skurit bort giftet redan vid fronten, behövde de skicka honom ända till sjukvårdstälten först? Det fanns inte tid att fundera över hur saker hade varit om det gjorts annorlunda.

Mina händer skalv. Det fanns ingen annan som kunde lägga snittet. Det var jag eller Casia. Jag skulle göra det själv, bara mina händer inte ville darra så mycket.

Jag hämtade mer smärtstillande, även om jag betvivlade att det skulle hjälpa speciellt mycket.

"Alec", jag försökte göra rösten mjuk, "... jag måste skära bort giftet. Det kommer att göra ont, men det finns inget annat sätt."

Alec nickade knappt synbart.
Casia skulle hjälpa mig att hålla still Alec, så gott det gick. Hon hade redan spänt en rem runt Alec och britsen i höjd med hans lår och gick sedan och ställde sig vid hans axlar. Jag hade hittat en kniv som jag tyckte såg tillräckligt ren och vass ut och försökte låta bli att tänka på att det var Alec som låg där. Tänk inte. Det är en sårad soldat, vem som helst.