Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

26. NATTLIG VISIT

En sista ålning in under tältduken och där var han, min Alec, djupt försjunken i sömn på sin brits. Lampan var nedskruvad, så att veken nästan bara glödde. Mörkret gjorde det svårt att urskilja färger, men jag visste vilken färg hans hår hade.

Tanken slog mig, om jag kunde ta mig så här långt, hur svårt skulle det då vara för någon annan? En fiende? Hur skört var vårt försvar egentligen? Jag ville inte tänka tanken och sköt den ifrån mig. Det fanns andra som var betydligt bättre på försvarsfrågor, än vad jag var, så låt dem sköta det.

Så länge jag hade väntat på det här tillfället. Jag ville väcka Alec och röra vid honom, men jag vågade inte. Jag litade inte på att jag skulle kunna slita mig från honom igen. Kriget kunde mycket väl bryta ut imorgon. Han fick inte vara trött och okoncentrerad då. Tänkt om det hände honom någonting, då skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv.

Det var nästan helt mörkt, men det var Alec som låg där och sov, det hyste jag inte minsta tvivel om.

Mitt hjärta slog hårt. Det var så länge sedan, som jag rört vid honom, hört hans röst och sett ljuset i hans ögon. Jag följde konturerna av hans ansikte med handen precis så nära att jag inte nuddade vid honom. Handen darrade lätt, det var så mycket känslor som jag måste hålla tillbaka. Han såg så sårbar ut i sömnen.

Må stjärnorna beskydda dig.

Jag kände värmen från hans andedräkt mot min handflata, såg hur bröstkorgen sakta höjde och sänkte sig.

Jag vågade inte tänka tanken att han inte skulle komma tillbaks till mig.

Länge stod jag så och bara såg på honom, fast i en omöjlig situation. Jag kände att jag inte kunde väcka honom, ändå ville jag så desperat gärna vara tillsammans med honom och jag klarade heller inte av att slita mig och gå därifrån. Skulle han förstå varför jag inte väckte honom?

Jag tog fram det hjärtformade lövet från linden, som jag burit med mig och som fortfarande var friskt och grönt, och la det precis bredvid Alecs svärd. Om det inte blev en hastig överrumplingsattack i natt, så skulle han helt säkert se lindlövet när han vaknade. Jag fingrade på breven som jag hade under tunikan och funderade på om jag skulle lägga dem bredvid lövet, men på något vis kändes det inte riktigt. Det kändes svårt att bara lägga ifrån sig mina innersta tankar. Tänk om det inte var Alec som hittade dem först? Efter en stunds tvekan beslöt jag mig för att behålla dem. Alec skulle få dem när jag var säker på att de skulle bli emottagna. Nästa gång. Jag hoppades att det skulle bli snart. Tillsvidare fick det räcka med lövet från linden.

Jag böjde mig fram och kysste en av de rödblonda lockarna som ostyrigt låg mot kudden. Så tyst att det inte hördes viskade jag "Jag älskar dig", som om det var en trollformel som skyddade honom från allt ont.

Jag måste ge mig av, så att jag hann tillbaka i skydd av natten och innan det blev allt för mycket liv och rörelse i lägret. Benen gav känslan av att vara fastgjutna i marken.

Vad vacker han var. Det spelade ingen roll vad alla andra sa, eller vad Alec sa, han var min prins.

I sista stund ändrade jag mig igen och la breven under lindlövet. Det var en stundens ingivelse och på något konstigt vis lyckades jag ändå få kroppen att röra sig mot min vilja. Så försiktigt som jag kunde tog jag mig tillbaks samma väg som jag kommit.

Det var inte med samma lätta steg som jag nu sprang genom gräset. Känslan var mer desperation, att hinna tillbaka. Hade jag gjort rätt som inte väckt honom, när vi äntligen var på samma ställe? Jag måste tro det. Tro att jag gjort det som var riktigt.