Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

40. SAMMANSMÄLTNINGEN (del 2)

Esbens lätta beröring fick mig tillbaks till verkligheten.

"Kel?" Esbens röst var orolig. "Är du skadad?"

Jag gläntade försiktigt på ögonlocken och såg in i hans bruna ängsliga ögon.

"Nej, jag tror inte det, men det gör ont överallt."


Esben såg lättad ut. Solen hade vandrat långt och jag insåg att det var sent på dagen. Senvårens kvällar var så ljusa att det var svårt att riktigt hålla ordning på tiden. Huden knottrades, vinden var inte lika varm längre. Jag öppnade ögonen lite till. Esben låg bredvid mig på klippan utan så mycket som en tråd på kroppen. Han hade en lätt bekymrad rynka i pannan. Jag rörde lite försiktigt på fingrar och tår och kände hur musklerna ömmade, som en riktigt ordentlig muskelvärk två dagar efter man tränat.

Även om jag haft andra planer för samvaron med Esben tidigare under dagen, så hoppades jag att han inte skulle komma med några sådana förslag nu. Jag kunde inte påminna mig att jag någonsin känt mig så fullständigt mörbultad, inte en enda muskel hade förskonats.

"Vi borde gå tillbaka till fästningen innan de skickar ut några att leta efter oss." Esben var allvarlig.


"Jag vet inte om jag klarar det." Det var ansträngande bara att röra på musklerna i ansiktet när jag pratade.

"Om jag förvandlar mig till björn igen, så kan du rida på min rygg. Det verkar som om mina, eller ska jag säga björnens muskler, klarade av det bättre än vad du gjorde."

Jag tittade klentroget på honom. "Tänker du ta livet av mig?"

Esben skrattade mjukt.
"Märkte du inte på slutet, när strömmen av minnen avtog, så avtog den här spänningen också. Jag tror det blir mycket lättare nästa gång."

Jag svarade inte utan tittade bara rakt upp på den blå himlen, Esben fortsatte prata.

"Det är mest strategiskt om det förblir vår hemlighet, att vi har möjlighet till den här sammanlänkningen. Vi skulle eventuellt bli sårbara om andra fick reda på hur det fungerar."

Det var ord från en general.

Jag tittade på Esben igen. Han hade lagt fram mina kläder så att jag lätt kunde ta på mig dem, sina egna tänkte han visst behålla av ett tag till och stoppade därför ner dem i ränseln.

"Är du hungrig?"


Jag hade först tänkt skaka nekande på huvudet, men ångrade mig och svarade bara "Nej" istället. Det skulle bli en pärs att sätta på sig kläderna.

Esben brast plötsligt ut i gapskratt.


"Det där när du försökte sno Benjamens häst var riktigt bra! Han har inte sagt någonting."
Jag hittade en liten sten som jag kastade mot honom, som träffade i pannan.


"Aj, varför gör du sådär?" Esben fortsatte att frusta.

Jag grimaserade, rörelsen fick armen att värka.

Esben tystnade och tittade bort. Jag visste nästan vad han tänkte utan kontakt. Helena skulle också ha tyckt, om hon varit vid liv, att det hade varit strålande roligt.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, jag var inte beredd på att prata med Esben om Helena än.

"Ska vi ta oss tillbaks till fästningen?" Esben kom fram till mig.

"Förlåt, jag är klar om du är det."


I en rörelse stod björnen framför mig, den skakade lite på sig och la sig sedan ner på marken. Jag kravlade mig upp, så jag satt gränsle över björnens skuldror. Esben hade rätt, det gick mycket bättre den här gången. Dels hade jag kläder på mig, men där min bara hud rörde vid pälsen var det bara en svagt stickande känsla. Mina tankar och Esbens tankar blandades mer kontrollerat, flodvågen var borta och hade efterlämnat sig lugnt vatten, som vi snart båda två skulle vara duktiga att simma i.

Björnen reste på sig och började gå. Vad, vid alla stjärnor, skulle jag hålla mig i för någonting? Öronen, eller?

Jag hittade snart balansen och behövde inte hålla i mig alls. När Esben kände att jag hade kontroll på jämvikten ökade björnen farten tills jag tyckte att vi flög fram över marken i mjuka rörelser. Trots att mina muskler värkte njöt jag i fulla drag. Svagt påminde det mig om känslan att springa på trädtopparna i en stor skog. Jag kunde inte låta bli att skratta högt.

Jag kände att Esben också njöt av att springa fort och uppskattade att jag så fort lärt mig att hålla balansen.

Snart hade vi fästningen inom synhåll. Björnen saktade farten, jag klev ner på marken och Esben förvandlade sig tillbaka. Jag tog fram hans kläder ur ränseln.

"Det där var riktigt roligt", sa jag även om jag visste att orden var överflödiga.

Esben flinade.

"Till Er tjänst min sköna dam."

"Sluta retas!"


Jag kände mig inte alls som någon skön dam, det var nog närmare sanningen att jag såg helt bedrövlig ut. Esben fångade in mig i en omfamning.

"Det är inte att retas. Du är vacker Kel, även om du ser lite trött ut just nu."

Han kysste mig på pannan och fortsatte sen nedför näsan och hittade till slut mina läppar. Hans läppar var mjuka och försiktiga mot mina. Hela min kropp kapitulerade inför hans. Jag la armarna om hans hals och försökte trycka honom hårdare mot mig. Mina läppar ville ha mer gensvar.

Esben svarade på min reaktion med att hålla mig lite på avstånd igen.

"Kel, det är bäst jag tar hem dig och bäddar ner dig i en skön säng. Jag misstänker att fader Holt väntar på att vi ska komma tillbaka. Jag vill inte oroa den gamle mannen mer än nödvändigt."

Jag stönade högt. Vad var det med männen i mitt liv?

Esben skrattade mjukt.
"Tålamod Kel, vi har flera hundra, kanske tusen år på oss. Lita på mig, ikväll är inte bästa kvällen. Kom nu."


Jag tvekade, jag trodde att jag visste svaret, men fick lov att fråga ändå.

"Du sa förut att jag var för trasig fortfarande, än du då?"

Esben skrattade mjukt igen. Jag älskade det skrattet.


"Det att slå ihjäl folk i krig gör faktiskt att man får ur sig en hel del aggressioner."

"Det hjälpte inte med möbler?"

"Inte mycket."

Vi var båda tysta.Esben tog mig i handen. Jag stönade en gång till när jag insåg att jag skulle bli tvungen att gå uppför alla trapporna på egen hand. Redan för att komma upp till första nivån, så skakade mina knän av utmattning. Esben höll mig under ena armen. Jag önskade att han skulle bära mig istället, men insåg att han nog var trött han också. Tröttare än vad han ville erkänna.

Fader Holt stod ovanför översta trappan och väntade på oss. Han stod alldeles stilla och stödde sig mot en stav.

"Kära barn, var har ni varit någonstans? Jag trodde inte ön var så stor att ni skulle bli så trötta på bara en dag?"

Esben log mot fader Holt.
"Ibland tar det mer på krafterna, än vad man tror, att upptäcka nya saker."


Jag vet inte vad fader Holt trodde att vi hade upptäckt för någonting och jag var för trött för att fråga. Sängen började hägra och iden om att krypa ner under en skön filt och sova, lät riktigt lockande.