Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

12. UPPDRAGET (del 2)

Biblioteket låg bakom en tjock dörr av rödbrun ek, som knarrade svagt när jag sköt upp den. Här inne var det dunkelt. Alla fönsterluckorna var stängda och antalet lampor var sparsamt. Det luktade gammalt läder, pergament, bläck och damm. Golvet var täckt av en tjock oxblodsfärgad matta, som gjorde att alla stegljud dämpades och nästan försvann. Jag gick längre in mellan de tunga bokhyllorna. Lättad såg jag att fader Holt satt vid ett litet bord och läste vid en lampa, som han burit med sig dit. Trots att mina steg var nära nog ohörbara tittade han upp när jag närmade mig, som om han väntat på att jag skulle komma.

"Ah, Kel. Vad bra att du kom!"


Jag såg att han diskret sköt undan boken så att jag inte skulle se vad den handlade om. Fader Holt var fast övertygad om att många svar fanns skrivna i böcker, bara man hittade den rätta att läsa. Jag var inte lika intresserad.

Min far granskade mig för ett ögonblick. Jag tyckte att hans brunmelerade ögon såg mörkare ut än vanligt. Han log lite.

"Det var en intressant kombination av kläder, som du har satt på dig."

Jag visste inte om han redan hört om min fadäs med Benjamens häst, men jag tänkte inte låta det få komma emellan. Jag sköt envist fram hakan.

"Jag tänker också vara med i kriget! Du kan inte tvinga mig att sitta kvar här på slottet när alla jag känner riskerar sina liv!"

Fader Holt öppnade munnen för att säga någonting. Jag tänkte inte ge honom chansen.

"Du har själv sett till att jag lärt mig att strida. Jag är till mer nytta på slagfältet än om jag ska sitta här och mögla!"

"Kel, en arme behöver så mycket mer än bara soldater." Fader Holts röst var mild. Jag tänkte inte ge mig.

"Jag visste att du skulle försöka hindra mig. På ett eller annat sätt ska jag vara med!"

"Kel, lyssna på mig nu."

Rösten var fortfarande mild.

"En stridande soldat till, bland era tusen, gör ingen skillnad, varken till eller från. Det är som du säger, att alla du känner kommer att riskera sina liv och väldigt många er med dem. Kung Aguistins armé har en handfull fältskärare, det är ingenting som man utbildar sig till i brådrasket och frågar du efter min åsikt så tycker jag att de är alldeles för få. Dina kunskaper i medicin skulle vara mycket mer värda än ditt svärd på slagfältet."

Jag la armarna i kors över bröstet, i ett försök att se oresonlig ut.

"Om en soldat till inte gör någon skillnad, så gör väl mina medicinkunskaper ingen skillnad heller."

Fader Holt suckade.


"Låt mig förklara, är du snäll. Det är en sak jag vill be dig om. I bästa fall har vi några månader, kanske upp till ett halvår, innan kriget bryter ut. Jag vill att du ger dig av åt nordväst, till trakter där det finns större skogar än runtomkring här, och försöker hitta så många av ditt folk som du kan. Jag vet att några av dina systrar lever där någonstans och förhoppningsvis även fler trädälvor. Även om de är unga räknat med trädälvornas mått, så har de levt många år med Stora östra skogens gemensamma medvetande. Trädälvor kan en del om örters läkande verkan. Min förhoppning är att du, när du träffar dem, kan utbyta erfarenheter med dem på ert sätt och på så vis får vi flera duktiga medicinska helare, som kan hjälpa fältskärarna. Jag vet inte hur många jag kan hoppas att du får tag på. Ska jag gissa blir det någonstans mellan tre och tjugo stycken."

Jag såg framför mig det scenario som fader Holt målade upp. Sjukvårdstält till bredden fyllda med sårade soldater som inte fick den vård de behövde. Några få fältskärare som inte var i närheten av att hinna med. Grå i ansiktet av utmattning och ingen hjälp att få.