Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

3. LÖFTE FRÅN ESBEN

Dagen före bröllopet anlände vi till Kebca. Jag hade nästan önskat att vi skulle få dåligt väder under seglat­sen, så att jag utan egen förskyllan skulle komma för sent och missa bröllopet. Jag och Alec hade övat på att dansa i smyg, så att framförallt inte Luigi skulle få vetskap om det. Fader Holt hade kommit med några välbehövliga instruktioner, så nu skulle vi kunna kliva upp på ett dansgolv utan att göra bort oss.

Ingen verkade veta var Esben var någonstans, så jag gick för att leta efter Helena istället.

Till slut hittade jag Helena, kanske inte helt oväntat, i hen­nes våning. Sömmerskorna höll på att göra sista justeringarna på bröllopsklänningen och Helena stod på ett podie medan ett antal damer for runt och ömsom satte i nålar och ömsom sydde.

Klänningen var otroligt vacker, med tunna vita tyger i flera lager. Det översta tyget var broderat i ett skirt blommönster med tråd av grönt silver.

"Hej Helena, vilken vacker klänning! Du kommer att se helt fantastisk ut."

"Hej Kel, vad roligt att du är här."

Helenas leende var uppriktigt.

Jag misstänkte att hon hade förberett en hel del, så jag blev inte överraskad när hon sa,

"Jag tyckte att du passade så bra i grönt, så först tänkte jag låta sy upp en ny i samma tyg, men sen såg jag ett så vackert terrakottafärgat tyg, som verkligen skulle lyfta fram din hår­färg, så jag hoppas att du kommer att tycka lika bra om den. Sarah är du snäll och hämtar Kels klänning."

Som vanligt var det ingen fråga utan en direkt order och en av kvinnorna skyndade genast iväg.

Jag hade svårt att bedöma klänningen när den hängde på en galge, men litade på Helenas omdöme och sa uppriktigt,

"Den är jättefin! Tack för att du har tagit dig tid att ordna med en klänning till mig också."

Hade det inte varit för Helena, tänkte jag, så hade jag nog fått klä upp mig i den lila tunika som användes vid speciella tillfällen vid Irvs fästning. Den kanske passade på män, men gav ett väldigt okvinnligt intryck vid sådana här festligheter.

Helena log samtidigt som hon försökte stå helt blickstilla, ett enda felstick med nålarna skulle kunna förstöra klänning­en om det ledde till blodutgjutelse.

"Det var så lite. Jag och Esben vill gärna att du är med."

Jag kände hur vreden mot Esben flammade upp igen.

"Var är han någonstans?"

Helena såg lätt orolig ut.

"Snälla Kel, jag och Esben har rett ut allting, det finns ingen anledning att vara arg på honom."

Det var kanske orättvist att vara arg på Helena, men det kunde inte hjälpas.

"Jag har inte rett ut det med honom och vad han gjorde mot mig och Alec!"

Helena suckade uppgivet, men gjorde ingen ansats till att tala om var Esben fanns.

Plötsligt hörde jag Esbens röst bakom mig.

"Jag är här."

Han hade inte varit där alldeles nyss och måste ljudlöst ha kommit dit genom någon av lönngångarna. Jag snodde runt och spände ögonen i honom. Han såg lite skamsen ut, men stod rakryggad och beredd att ta alla anklagelser som jag kunde tän­kas komma med.

"Vad tänkte du på?", fräste jag åt honom.

Esben svarade mjukt,

"Jag tänkte nog inte alls".

Hans bruna ögon såg bedjande på mig. Jag tänkte inte låta honom komma undan med det.

"Lova att du aldrig gör om det!"

"Jag lovar."

"Säg det!"

"Vad vill du att jag ska säga? Jag är ledsen om det blev en massa trassel för dig."

"Säg att du lovar att aldrig kyssa mig igen!"

Ilskan hade inte dämpats det minsta. Helst skulle jag ha velat att han hade varit oförskämd tillbaks, så vi kunde bråka på riktigt, men han svarade bara allvarligt,

"Jag lovar att aldrig kyssa dig igen".

Egentligen borde jag väl ha varit nöjd med det svaret, men jag hade inte fått utlopp för några av mina aggressioner. Jag lämnade dem och drämde igen den tjocka trädörren efter mig med en dov duns, som ekade genom våningen. En tjugo dörrar till att drämma igen hade varit välbehövligt. Hur kunde han bara stå och säga att han var ledsen om det hade förorsakat trassel? Det var det minsta man kunde säga! Det hade varit ett hårt slag mot min stolthet och ingenting som jag tänkte förlåta så lättvindigt.

Alec hade stått och väntat på mig.

"Vad sa han?"

"Han sa att han var ledsen och lovade att han aldrig skulle kyssa mig igen."

Jag hörde själv hur tvärt mitt tonfall var och såg en road glimt i Alecs grå ögon.

"Var inte det bra då?"

"Nej, jag fick inte bråka med honom. Det hade känts bättre."

Alec drog mig intill sig och jag kände hur spänningarna i min kropp löstes upp. Alecs fysiska närhet bara hade den effekten på mig. Han kysste mig mjukt och mumlade,

"Jag är glad att du aldrig avkrävt några sådana löften från mig."

"Jag kan nog komma på andra löften att avkräva dig på", mumlade jag tillbaks samtidigt som jag besvarade kyssen.

Alec skrattade tyst.

"Det ska bli intressant att höra vilka det kan vara."