24. DE ÄLDSTA

62 5 0
                                    

Det gick flera dagar. Vi rörde oss hela tiden söderut. Alla trädälvorna uppfattade en skiftande stämning, en förändring kändes bland träden. Det var som om träden viskade. Jag försökte få svar från de andra, men de ruskade bara på huvudena.

Insikten slog mig med full styrka, att även Tamara, Kirs, Ros och Lil var väldigt unga för att vara trädälvor. De hade blivit skilda från den Stora östra skogens gemensamma minne innan de betraktades som vuxna. Trots deras självsäkra utstrålning var det mycket som de inte visste.

Nästa tanke var både skrämmande och på något vis tröstande. Jag hade haft direkt kontakt med det som funnits kvar av Daraleas gamla ek, om så bara för ett kort tag hade jag varit ett med min mors minnen. Fanns det någon kunskap som jag fått med mig vid det tillfället? Jag försökte leta igenom mitt minne, men om det jag sökte efter fanns där, så gled det hela tiden undan. Som när man tycker sig se något ur ögonvrån och när man vrider på huvudet så finns det inte där.

Jag fick hela kolonnen att stanna och jag la handflatorna mot en gammal gran. Det pirrade i skinnet och jag vaggades in i granens minnen av gammal skog, årstidernas växlingar och djurens rörelser. Känslan var behaglig. Det andra fanns där också. Nyligen hade någonting passerat som träden viskade om sinsemellan med ett uttryck som bara kunde beskrivas som vördnad. Jag försökte förstå vad det var som rörde sig. Detta något som till och med skogen här betraktade som gammalt. Var det inte farligt för skogen, så var det med stor sannolikhet inte farligt för oss heller. Det gäckade mig att inte förstå vad det var, som när man försöker gripa efter någonting i vatten och knuffar undan det på vågen framför sig. Jag hade en känsla av att jag borde veta.

Utan att bli mycket klokare var det enda vi kunde göra att fortsätta. Det var fortfarande sommar, men ljuset hade vänt och nätterna blev mörkare allt eftersom och även på grund av att vi red söderut igen.

Nästa dag passerade vi genom ett område där skogen var tätare och mörkare än tidigare. Luften var sval och fuktig och solljuset silade ner punktvis. Till synes utkastade i terrängen låg stora klippblock, som var täckta av tjocka lager med mossa. Från granarnas grenar hängde långa sjok av lavar, som såg ut som oborstade vita skägg på gamla gubbar. Lukten var intensiv av frisk fuktig grönska blandad med kåda, förmultnande trä, mossa och svampar. Sikten sträckte sig inte många armslängder framför oss och det gick sakta.

När den ändå hängde så bekvämt inom räckhåll passade jag på att samla på mig lite av skägglaven. Om man torkade laven och finfördelade den till pulver, så var den ovärderlig vid sårvård.

Jag borde ha blivit stressad av att vi inte rörde oss fortare, men skogen hade en lugnande, nästan sövande verkan på mig.

De andra trädälvorna reagerade precis likadant och också rövarna var mer dämpade än vanligt.

Plötsligt delade sig träden och gav plats för en liten tjärn med kolsvart vatten. Några solstrålar nådde vattenytan och lyste på alldeles vita näckrosor. Efter dunklet inne bland träden tycktes de självlysande. Vattnet var kallt och klart och männen hämtade friskt vatten till hästarna. De vågade inte låta djuren sätta ner hovarna på de förrädiskt hala stenarna i strandkanten.

Plötsligt var det som om alla rörelser stannade upp.
Vi var iakttagna. 
Inne bland träden på tjärnens motsatta sida stod fyra kvinnogestalter blickstilla. Det var lite för långt för att deras drag skulle gå att urskilja, men även om ryggarna var raka så såg de på något vis åldrade ut. Ett tag stod vi stilla och såg på varandra. Det kändes fel att ropa över vattnet och kvinnorna på andra sidan rörde sig inte.

Till slut bestämde sig Lil, Kirs, Ros och jag för att gå runt tjärnen. Tamara stannade med rövarna, på så vis blev vi lika många som kvinnogestalterna vi gick till mötes.

Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)Donde viven las historias. Descúbrelo ahora