Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

37. SISTA VÅREN VID IRVS FÄSTNING (del 2)

Frampå kvällen skingrades molnen. Jag och Esben hade hämtat kvällsmat från köket och klättrat upp till min favoritplats i toppen av linden. Jag tänkte inte berätta för honom om mitt sammanbrott över samvetsfrågor rörande Alec, den stund han varit borta på eftermiddagen.

Esben klättrade förvånansvärt smidigt för att vara så stor. Jag log åt tanken på att björnar också tycker om att klättra i träd. Det var lättare att skjuta undan alla mörka tankar nu. Esben log tillbaks utan att veta vad jag tänkte på. Det kändes oändligt länge sedan jag suttit och pratat med Ceiran på precis samma plats.

Nu satt Esben och jag tysta och väntade på att stjärnorna skulle träda fram. Solen gick sakta ner i havet i en kaskad av gula, orange, röda och rosa färger. För första gången på väldigt länge såg jag skönheten i det som fanns omkring mig. Det var inte utan smärta.

Allt det vackra gjorde ont. När någon liten del av min själ tinade fram ur mitt inre isblock var det förenat med smärta, som någonting dött som väckts till liv igen. Jag försökte koncentrera mig på att hitta det lugn jag skulle behöva för att komma i kontakt med stjärnorna, koppla bort smärtan och bara vara i nuet. Det skulle inte bli lätt. Jag måste försöka separera mina tankar från det som gjorde ont.

Jag fokuserade på att bara tänka på min egen andning, långsamt, andas in, andas ut. Gång på gång misslyckades jag, mina tankar fladdrade som en fångad fågel. Solen var nästan nere nu och skulle snart försvinna i en strimma av turkos och orange. Några stjärnor blinkade redan blekt på himlen.

Jag kände tårarna stiga i ögonen. "Esben, jag klarar det inte."

"Sch."

Han tog min hand och la den mot sitt bröst. "Känner du när jag andas? Andas i samma takt som mig."

Det gav mig någonting nytt att koncentrera mig på. Jag kände min hand mot Esben och hur hans bröstkorg långsamt höjde och sänkte sig. Det var inte svårt att andas i samma takt som honom. Esben fortsatte att prata mjukt och så tyst att jag nästan inte hörde vad han sa.

"Titta på mellanrummet mellan grenarna i trädet, det finns en rymd mellan allting. Känn att du har kontakt med mellanrummet mellan dig själv och trädet, vidga ut ditt medvetande till att omfatta den rymd som finns ovanför och bredvid dig."

Jag tappade tråden och Esben fick tålmodigt börja om. Till slut när vi satt i totalt mörker med bara stjärnornas små ljuspunkter ovanför oss och Esben sa "Öppna dina tankar för att ta emot stjärnorna", kände jag mig bara lugn.

Svagt, svagt hörde jag det spröda klingande ljudet. Det var som om stjärnorna väntat på att jag skulle öppna mitt sinne för dem. Först fick jag en stark känsla av att jag var tillbaka i det förflutna i den Stora östra skogen, och höll på att tappa koncentrationen, sedan insåg jag att det inte var min mors minnen.

Det var jag, det var min egen framtid jag såg. Någon gång, någonstans, skulle det finnas en stor skog. Det var en otrolig glädje som strålade emot mig från stjärnorna. Den stora skogen hade en drottning, det var jag. Det var fullt av trädälvor överallt, många var väldigt unga, de flesta fortfarande barn. Det var mina och Esbens barn. Det var mina systrars barn. Det var mina förstfödda döttrars barn. Esben fanns där, fem eller sex av mina systrar fanns där, jag uppfattade nästan deras utseende. Intrycken sköljde över mig som solsken en varm sommardag. Det fanns så mycket glädje och så mycket kärlek. Jag ville sträcka ut armarna och omfamna dem allihop.

Jag hörde Esben tala lågt till mig igen.
"Kel, du kan inte ta den vägen in i framtiden. Du måste få sakerna att hända här."


Det var som om jag vaknade upp ur en dröm. Den varma känslan hängde kvar.


"Det är inte bara för din egen skull Kel. Du måste leta reda på dina systrar, annars kommer trädälvorna som släkte att dö ut. Fader Holt vill inte lägga den pressen på dig, men det är dagens sanning."

Jag nickade.
"Följer du med mig?"

Esben log.
"Alltid, det vet du".

Jag försjönk i tankar, att hitta mina systrar kanske skulle ta lite tid, men det var ingen omöjlighet, men att hitta en skog skulle vara svårare.

"Jag tog mig friheten att göra lite efterforskningar." Esben såg bedjande på mig, som om han var rädd att jag skulle bli arg på honom.

"Efterforskningar?", ekade jag dumt efter.


"Du har ju goda kontakter med kungahuset i Mithilien."

Magin bröts, att nämna Alecs föräldrar tog mig effektivt tillbaks till verkligheten.

Jag fnyste.
"Efter att jag dödat deras son".

"Du dödade honom inte Kel."
Esbens röst var sträng, "du kunde bara inte rädda honom."

"Vad är skillnaden?"

Esbens röst var fortfarande sträng. "Det är stor skillnad. "


Sedan drog han efter andan och fortsatte, "mellan Mithilien och Vicinus-Alo ligger en stor lövskog. Den är idag full av rövarband och andra laglösa som stör handeln mellan de båda länderna."

"Varför skulle de låta oss få deras skog?"

"Jag tror kungen av Mithilien kan vara övertalningsbar. Skogen blir på sikt upprensad på laglösa. Han kommer i framtiden att ha en skicklig arme nära till hands med en tacksamhetsskuld att betala."

"Vad för en armé?"
Jag hängde inte riktigt med.

"Jag ska se till att alla våra framtida döttrar och deras kusiner ska bli, inte bara ypperliga krigare, utan också utmärkta soldater. Ingen militär makt ska kunna krossa trädälvorna igen."

Esbens tonfall var vädjande, han hade tydligt tänkt mycket den sista tiden.

Försiktigt, flämtande, var det som om en liten ljuslåga tänts i mitt medvetande. Det var riktigt, det var det här jag skulle göra. Framtiden var fortfarande bara så skör. Min ändrade inställning måste ha synts på mig, för Esben såg märkbart lättad ut, han lutade sig fram och tryckte en lätt kyss på min panna. Han skrattade lågt.

"Jag kommer att gå till historien som den som snabbast avsvurit mig eden från Rådet igen, efter mindre än ett halvår."

Jag strök honom över kinden och kände den några dagar gamla skäggstubben under min hand.

"Du kommer att gå till historien för fler saker än så."

Nattluften var kylig, men det gjorde mig ingenting. Det blåste lätt och lindens krona vaggade oss stilla. Esben fick mig att vilja leva igen, att våga hoppas på framtiden. Jag drog hans huvud närmare mig, så mina läppar nuddade vid hans öra. Jag vågade äntligen erkänna det för både mig själv och honom.

"Jag älskar dig också", det var inte mer än en utandning, men Esben hörde det och det var det viktiga.

Jag lutade min panna mot hans kind och vi gungade i trädets rörelser. Om "också" betydde att jag älskade Esben som han älskade mig eller om "också" betydde att jag älskade Esben som jag älskat Alec, spelade ingen roll.