Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

27. DET FÖRDÖMDA GIFTET (del 1)

Jag fick snart mina farhågor besannade. Det var långt ifrån alla skadade och döda som kom med på vagnarna. Ju högre rang, desto större chans att de fick en plats. Jag hade slutat titta efter om det var någon som jag kände igen, det var för tungt och ångestfullt. Förr eller senare skulle det finnas någon, men genom att inte se efter begränsade jag min verklighet till det som jag hade framför händerna.

Som om inte kriget i sig var nog, som om inte svärd, spjut och pilar åstadkom tillräckligt med skada, började de skadade soldaterna på vagnarna att ha svarta sår. Det svarta åt sig inåt och fick köttet att ruttna. Vad var det för någonting?

Ingen visste med sig att ha sett något liknande. Inte heller De äldsta kände till giftet. Efter att ha provat diverse olika behandlingar, som alla i bästa fall slutade med ett amputerat ben eller arm, så började vi i stället att försöka skära bort det svarta så snart det upptäcktes. Växelixiret hjälpte till att läka såren, men bara om det svarta först hade avlägsnats.

Så många män som blev av med en arm eller ett ben, eller dog för att giftet satt någonstans där det inte kunde skäras bort.

Det var fruktansvärt.

Ett bud kom med ett hoprullat pergament med texten "Gift- et måste skäras bort" undertecknat "Fader Holt", som om vi inte hade räknat ut det redan. Längre ner var det nerskrivet i all hast "Verkar innehålla magsyra från den röda jättebläckfisken, har inget motgift".

Jag försökte pressa Sirwe, Sepidar och Kanoni på information. Någonting måste de väl ändå veta som kunde hjälpa oss?

De skakade samstämmigt på sina vita huvuden och Kanoni svarade.

"Havet känner vi inte."


Jag ville inte nöja mig med det.

"Maayan sa att hennes uppgift fanns till havs, vet hon någonting som kan vara användbart?"

Återigen skakade De äldsta på sina huvuden. Kanonis raspiga röst lämnade ett nästan lika kort svar.

"Hennes uppgift vet inget om havet."


Det var inte konstigt, tänkte jag när jag lämnade dem, att de var helt vithåriga. Jag skulle också få gråa hår snart om jag blev tvungen att umgås för mycket med De äldsta. Tre ord till, så att man begrep vad de menade, kunde väl inte vara för mycket begärt?

Allt eftersom hösten gick framåt och vintern närmade sig, befarade jag att vi snart skulle få ta itu med förfrysningsskador också. Förhoppningsvis skulle den riktiga kylan hålla sig på avstånd ett tag till, men sådant visste man aldrig.

Det kom ett till pergament från fader Holt, där han mer ingående beskrev det svarta giftets verkningar. På slutet fanns en teori om att ett ämne i jättebläckfiskens eget matsmältningssystem måste kunna motstå giftet, annars skulle varelsen ta död på sig själv. En bit färsk magsäckshinna från jättebläckfisken skulle kunna vara lösningen på motgiftet, men någon sådan fanns inte att uppbringa.

Jag suckade, läget var hopplöst, i sagorna jämställdes den röda jättebläckfisken med vilken mindre naturkatastrof som helst. Det var ingenting som man bara åkte ut på havet och fångade. Fader Holts brev gav svar, men inga lösningar.

Växelixiret hade räckt förvånansvärt länge. Snart skulle dagen komma när innehållet i det lilla kruset var uttömt till sista droppen. Det gick inte att förneka.

Jag kämpade mot den ständigt närvarande rädslan, försökte förtränga den, men den var som en skugga som förföljde mig. Vad skulle hända om Jalpesh vann? Det fick inte hända. Jag tvingade mig själv att inte tänka så, som om mina tankar skulle kunna få det otänkbara att hända.