Splittrade skärvor (Ekens dotter, del 2)

34. ASKCEREMONIN (del 1)

När Rådet vid Irvs fästning skulle tillsätta sina nya medlemmar, och åter göra Rådet fulltaligt, skedde det bakom stängda dörrar. Esben hade lämnat mig i tvättstugan.


Kung Aguistin hade utnyttjat Esben och hans speciella förmågor i kriget, tänkte jag. Var det som betalning för hans dotter eller hade kungen planerat det hela tiden, ända sedan han fick kännedom om Esben? Fader Holt hade haft vetskapen ända sedan Esben föddes och han hade informerat kungen, men ingen hade planerat att Esben och Helena skulle bli förälskade i varandra.

Jag ville inte tänka på kriget och försökte tömma huvudet på tankar.

Iförd den lila tunikan, med håret någorlunda prydligt flätat och mina vinterkläder slängda över armen, gick jag ut i korridoren och vidare in i köket. Det var tomt på folk, lite glöd fanns fortfarande i eldstaden och blekt vinterljus föll in genom fönstret. Skymningen föll tidigt så här års. Jag hade glömt att fråga Esben om det var före eller efter midvinterfesten.

I ett av skåpen hittade jag en burk med nötter, stoppade några i munnen och några i fickan för att ha till senare. Var någonstans var alla människor? Matsalen var också tom och i elevernas sovsal var sängarna prydligt bäddade och inget tecken fanns på att någon bodde där. Hela stället kändes nästintill övergivet. Var det bara medlemmarna ur Rådet som var här och så jag?

Jag strök med fingrarna över den grova stenen i väggen. På höger ringfinger hade jag Daraleas ring, som skimrade i blekt silver och ljusgrönt. Någon hade lagt ringen på den lila tunikan i tvättstugan.

Jag kände mig lika ensam och övergiven som Irvs fästning. Det fanns så mycket minnen här. Åt varje håll som jag tittade såg jag Alec framför mig, leende och förväntansfull. För min inre syn såg jag Alec i vårsolen vid gaveln på huset, lyskraften i hans ögon. Jag kunde höra hans röst när han skakade på huvudet och sa "Du kommer att bli min död, vet du det?"

Då hade jag inte tagit orden på allvar, nu lämnade de mig ingen ro. Vad hade han menat egentligen?

Det gjorde så ont att han aldrig skulle få uppleva sina drömmar, som han hade haft för framtiden. Nu fanns det inte längre någon framtid för oss att dela. Smärtan kramade ihop bröstkorgen på mig och gjorde det svårt att andas. Vad skulle jag göra utan Alec, våra planer på att resa tillsammans runt om i världen? Min inre kompassnål snurrade bara runt, den visste inte längre åt vilket håll norr var.

Jag orkade inte vara själv inne. Snabbt drog jag på mig vinterkläderna, byxorna och jackan av mjukt vitt skinn. Jag drog upp huvan över huvudet och kände efter i fickorna efter ett par vantar. Det skulle snart vara mörkt, ingen måne syntes och bleka stjärnor tittade försiktigt fram på himlen. Några av gångarna var omsorgsfullt skottade. Sista biten, för att komma fram till den stora linden, var jag tvungen att pulsa i knädjup snö. Jag lutade pannan mot trädets kalla bark och kände ett välkomnande pirrande i huden.

Det kändes skönt att få dela med sig av mina minnen. Linden tog emot utan att fråga eller undra. Sedan öppnade jag mitt sinne för att ta emot trädets minnen, jag försökte koncentrera mig på det som hänt senast. Lindens minnen så här på vintern var lite sömniga och ostrukturerade.

Jag såg strålande sol på vit snö, små fåglar som kom och landade i grenarna och människor i vita skinnkläder som gick mellan byggnaderna. Något fångade min uppmärksamhet. Det var Esben som kom gående från tvättstugan, han hade huvan nedfälld, så jag kunde tydligt se hans ansikte. Luigi kom gåendes bortifrån förråden och avträdet, han ropade på Esben som stannade och väntade. Luigi hade också huvan nedfälld och sitt blonda hår samlat i en låg hästsvans. Han flinade mot Esben.

"Har du haft det trevligt i tvättstugan? Hon är rätt bra va? Alec hade också svårt att hålla fingrarna i styr när hon var i närheten."


Esben bet ihop käkarna.

"Det hände ingenting som inte hela Rådet hade kunnat få se. Behåll dina fantasier för dig själv!"

Luigis flin blev om möjligt ännu bredare. "Oj, jag visste inte att det var så känsligt."

De gick mot tornet och jag såg bara ryggarna på dem när de försvann.

Jag avskydde Luigi, någon gång skulle jag få tillfälle att göra livet riktigt surt för honom. Hade han sagt så, precis vid linden, för att han visste att jag skulle få reda på det då? Nej, det var nog att överskatta honom. Jag misstänkte att han troligen inte tänkte så mycket alls.

Bilderna växlade och jag såg ett annat av trädets minnen som intresserade mig. Esben kom gåendes från porten i muren in under de vinterkala fruktträden. Det var tidig eftermiddag och skymningen började sänka sig. Snötäcket var inte riktigt så tjockt som det var just nu, det skiljde kanske en natts snöande i mängd. Han var även den här gången klädd i vita skinnkläder och bar på någonting stort i famnen. Huvan hade precis blivit tillbakaskjuten, för den var fortfarande full med rimfrost från hans andedräkt på pälskanten. Det såg ut som om han bar på en person insvept i en stor filt. Esben kom närmare och jag kunde se uttrycket i hans ansikte. Han såg lugn och samlad ut och inte det minsta ansträngd. En vit hand och en vit fot stack fram ur filten.

Jag insåg att det var mig han bar på.

Filten var inte för att stänga ute kylan, utan för att värmen från Esben inte skulle tina upp mig för tidigt. Jag såg fascinerat på medan han bar in mig i fader Holts hus.

Jag kände en lätt beröring på armen. Det var Esben som var tillbaka. Jag försökte titta om han såg annorlunda ut, nu när han var medlem av Rådet, men jag tyckte att han såg ut precis som vanligt, eller i alla fall lika som han sett ut tidigare under dagen. Var de redan klara, eller hur länge hade jag stått med pannan mot lindens stam?

"Alecs föräldrar är här."
Esbens röst var dämpad.


Jag kände hur jag stelnade till. Levde Alecs föräldrar? Orkade jag med att träffa dem?


Esben höll en skyddande arm runt mina axlar. Jag behövde inte fråga, Esben berättade med låg röst som bara var avsedd för mina öron. Hans röst var lika melodisk som alltid och vaggade in mig i trygghet.

"Underliga är ödets vägar. De måste ha fått vetskap om var deras son befann sig medan han fortfarande levde, det är en lång resa de har lagt bakom sig. Nu kom de fram lagom för att vara med om hans askceremoni."

Jag kände en klump i halsen. Tänk om Alec ändå hade fått veta om att han hade föräldrar, vilken skillnad skulle inte det ha gjort för honom?

Det fanns inga tårar för min egen sorg, men för Alecs föräldrars öde kunde jag till min egen förvåning gråta. Varma tårar trillade ner för kinderna och frös till pärlor av is på den vita skinnjackan.

Esben fortsatte att berätta.


"Alecs mor Astra var född prinsessa i landet Mithilien, som ligger långt bortom många hav härifrån."

Mithilien, jag letade i minnet, så kom jag på det.

"Fader Holt presenterade mig för Mithiliens drottning på din förlovningsfest."

Jag kunde knappt andas och viskade.
"Det måste ha varit Alecs mormor, som jag hälsade på."

Esben nickade.
"Ja, det kan nog stämma att hon var där."

Han gjorde en paus.


"Mithilien är ett litet bördigt rike med egentligen väldigt få problem. Astra förälskade sig i en man av folket, Alecs far, Vaishant. De var väldigt unga och träffades i smyg. Bara femton år gammal blev Astra med barn, som ett resultat av deras hemliga möten. Kungafamiljen försökte hålla det hemligt och planerade att ge bort barnet när det väl var fött. Vaishant lyckades få med sig både Astra och det nyfödda gossebarnet på ett skepp, som han inte visste slutdestinationen på, i ett försök att hålla ihop den lilla familjen. Resan blev inte lätt och någonstans gick det fel."

Om min härkomst räckte för att jag skulle vara prinsessa, så var Alec absolut prins. Tänk om han hade fått veta! Jag såg smärtan i hans ögon framför mig när han sa att han inte hade någonting att erbjuda mig. Det hade besparat honom så mycket grubblerier.